Vissa människor påverkas negativt av ensamhet, andra inte.

En grupp som haft det lite extra tufft under pandemin är unga människor.

Som vuxen är du bättre rustad att hantera påfrestningar och har varit med om motgångar förr, säger Aslak Iversen, psykolog och verksamhetschef inom öppenvården Psykiatri Halland.

Läs mer i Norra Halland.

Kommentar  
Jag har haft rätt jobbigt under pandemin. Har fått nåt som liknar social fobi. Har svårt att vara bland folk. Fast praktik, psyk och boendestödet går bra. Och mamma. Resten =panik. I höstas var jag illa ute . Massa självskadebeteende, plus läkemedelsmissbruk och allt sämre sömn. Sen fick jag en kort psykos med ganska kraftiga synhallucinationer, och då blev jag inlagd i fem dagar. Sov nästan hela tiden.
Sedan dess har jag varit lite i gråzon. Den där ”fobin” plus fortsatt självskadebeteende fast lindrigare . Känner mig grå, för psyk ändrade massa mediciner och tog min adhd medicin! Men snart ska jag få ny. Efter nästan ett halvår av trööög hjärna!
Jag kan inte skylla ALLT på pandemin, men den rubbade helt klart mina cirklar och lade vägen till isolering. Och då fick jag mer tid att odla mina felaktiga beteenden med läkemedel och sedan skärandet... Och allt byggde på varandra.
Tack och lov för att jag får jobba nu efter alla restriktioner! Det har nog räddat mig...
Unga personers hjärnor växer snabbt, vilket gör dem sårbara för psykiska besvär. Hjärnan mognar väl först i 25 års åldern. Sedan har unga många vänner och då gör minskade kontakter med dem en påfrestning. Äldre har färre vänner och färre sociala kontakter pandemin gör ingen större skillnad.
Det har varit ganska skönt som äldre att få dra sig undan under pandemin.