”Daniel dog efter att legat fastspänd i 42 timmar.

Det får aldrig hända igen.

Fortfarande rapporteras 4 000 bältesläggningar per år, som drabbar ungefär 1 500 personer. Troligtvis förekommer fler.

Det är dags för psykiatrin att omvärdera sin syn på patienterna”, skriver Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH.

Läs mer hos RSMH.

Kommentar  
Samtidigt har i några år funnits ett projekt för att minska tvångsvård och tvångsåtgärder. Läst att man lyckats ofta halvera tvånget. Samtidigt kan en del med tvångsvård vara farliga och våldsamma. Inte bra heller om någon blir misshandlad och personen hamnar på rättspsyk i c:a 5 år eller längre. Tvång är en svår balansgång, men de farliga bör vara främsta målgruppen. Men Daniel som dog var inte farlig. Har man inte tidigare varit farlig eller våldsam borde bältning maximeras till 24 timmar. Personer som Daniel tycker jag är tveksamma att bälta, men det handlar också om personalens säkerhet och vettig arbetsmiljö. Sådana saker komplicerar det hela samt förstås också tillgången på personal. Bältning kan säkert ibland bero på personalbrist.
Kloka ord! Varför ökar bältesläggningen, när viss personal arbetar? En fråga att fundera på.