Socialstyrelsens huvudkontor i Stockholm
För att kunna möta den ökande psykiska ohälsan behövs framför allt en kraftigt ökad tillgång till psykologisk behandling.
Det slås fast i Socialstyrelsens uppdaterade nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom som publiceras idag.
Läs mer hos Socialstyrelsen.
Ångest, depression och depersonalisation/derealisation är de tre vanligaste psykiska symptomen.
Några år senare tog jag kontakt med St Lukasstiftelsen och frågade varför de hade rekommenderat psykiatrisk klinik och medicinering istället för psykoterapi. "Vi arbetar inte så," fick jag till svar. "I mitt fall gjorde ni det," svarade jag.
"Ett ögonblick," sa damen och lade ifrån sig telefonluren. Jag kunde hör hur de diskuterade i bakgrunden och hörde det vanliga ordet "sinnessjuk" och sedan kom pastor Bergwall och svarade. "I Ert fall ansåg vi det befogat och för din egen skull ska du sluta besvära St Lukasstiftelsen i fortsättningen."
Jag tar mig friheten att fortsätta här. De vänsterintellektuella vid universitetet som satt på Röda Stjärnans café och läste Maos lilla Röda var sannerligen inga arbetarbarn.
Min far var rörmontör och kommunist så hade jag nämnt något till honom hade jag åkt på en omgång till. Jag var nog den enda arbetarungen i kurserna vid universitetet.
Jag var så snobbig och så odräglig så jag vägrade mediciner, ville ha samtalsterapi istället men jag ansågs alldeles för banal och ointressant för att komma ifråga.
Empati och nästakärlek ansågs St Lukasstiftelsen stå för. Jag rekommenderades en studentpsykolog," hon är såååå empatisk och förstående!"
Hon började med att tala om hur självgod, högfärdig och uppblåst jag var och att jag bara upptog hennes dyrbara tid medan hon hade andra patienter i väntrummet som var intressanta jämfört med min MYCKET banala och ointressanta person.
Jag minns att jag citerade en dikt och då svarade hon med att spela på läpp och då kom min vrede fram. "Tänk, jag anser att alla som inte förstår poesi är en lägre sort. Arbetarpack, slödder," och sedan fick jag springa ut innan jag hann att få stryk.
En psykoterapeut, ett mycket känt namn visade sig vara homosexuell och avbröt mitt pladdrande med att börja smeka mig på insidan av låret och fråga om jag blev upphetsad.
De bästa psykologerna var spåfolket förmodligen för att de själva upplevt utanförskap.
Hoppas att en förändring skett när det gäller möjlighet till samtal och psykoterapi sedan 60 och 70-talet.
Det värsta en psykolog då visste var en patient med för mycket fjärrminne och som mindes traumatiska skräckupplevelser från barndom- och uppväxttiden och som envisades med samtal istället för psykiaterns "här är ett recept. Varsågod nästa!"
Psykologen gäspade uttråkat medan patienten pladdrade på och när patienten måste hämta andan lade psykologen huvudet på sned och frågade "och hur har du det med det sexuella?"
Det enda som tycktes intressera den tidens "pyssologer". Men betalt tog de.