Skam, skuld, utanförskap och marginalisering – personer med psykisk sjukdom (särskilt schizofreni) och deras anhöriga är stigmatiserade i dagens samhälle.

En tung börda att bära, förutom sjukdomen i sig.

Ökad kunskap kan ge andra attityder.

Läs mer i Läkartidningen.

Kommentar  
Om fler kom i arbete skulle stigmat kunna minska. Idag jobbar 15 % med schizofreni, men med arbetsrehabilitering enligt IPS-modellen skulle 30-60 % kunna jobba. Artikeln om delaktighet tar upp detta.
Stigmatiseringen måste bottna i att man inte vet vad schizofreni är för något, och om man inte vet vad det är så är patienten inte sjuk utan bara dum i huvudet.
Det är jobbigt när föräldrarna sörjer att man har drabbats av mentalsjukdom. Man har nog med att bära sin egen plåga.
Förr tillbringade en med schizofreni oftast 100 % av tiden inom psykiatrin på mentalsjukhusen med an idag är det 2 %. Psykiatrin har inte lika stor betydelse för de med schizofreni längre utan det är kommunernas gruppboende där 15 % befinner sig.

Det är viktigt att komma ihåg att symptomen hos de med schizofreni har minskar kraftigt de senaste 50 åren och den utvecklingen kommer nog att fortsätta. Även om anhöriga har en viktig roll så har personligt ombud, godman, familjeutbildning och boendestöd minskat anhörigas behov av insatser. Jag tror det är bra att professionalisera vården och trappa ner anhörig insatserna. Tror att kommunernas biståndshandläggare kan hjälpa anhöriga genom ge besked om behov av insatser. Det är inte bra att hjälpa i onödan och dessutom själv bli knäckt på kuppen. Doktorn i psykologi Ann Olsson skriver i boken Illuminating schizophrenia att hon hade hamnat på gruppboende om hon hade bott hos sin mamma. Ann Olsson har schizofreni också.