Det finns liksom två.

Ja, det finns två. Det finns en del av mig som gör ont och varar, som en böld. Så finns det jag. Jag skulle vilja skära bort bölden så jag får leva som en normal människa, men det innebär att jag också stryker med. Och bölden vet det, varje gång jag tänker på det så växer den och jag får var på mig. Det är jävligt äckligt och det är som om det inte finns något vettig jävla utväg.

Då växer liksom paniken. Har ni varit med om det? När det inte finns någon utväg? Det har ni säkert. Frågan är bara, hur lever man med bölden?

Vet hur du känner tror jag. Hörde ngn säga att den ville inte ta livet av hela sig utan bara av den delen som ville ta livet av sig...
Så kan jag också känna.
Det är som du säger att det går aldrig att gå in i närkamp med såna tankar , då växer de sig bara större. Man får försöka att ge dem så litet utrymme som möjligt. Mycket lättre sagt än gjort

Jag håller med Flisan. Tycker hon sa det väldigt bra.

mvh Fredrik

Hej! Alltid samma kamp. Att vara eller inte vara, det är frågan.

Jag tror nog att alla har att acceptera att det finns både ont och gott inom oss alla.
Vi kan själva inte göra så mycket åt det, men tänk om resten av själen anser att det är du själv som är bölden i resten av själen?
Svårt att acceptera, men jag tror vi måste anpassa oss till att leva med våra alla sidor inom oss själva. Den enda vi faktiskt inte kan fly ifrån eller skära bort är faktiskt en själv.

det är nog att ta sig ur böldens grepp och lämna den ensam inom sig och sätta den på ignorlistan

Bölden vi går runt och bär på är våra demoner.