Blodssystrar

Åh vad jag önskar att jag var en av de som romantiserade psykisk ohälsa, som hade sina blodssystrar och änglar och som höjer en till skyarna. Att ha det där nätet av vänner som är full av kärlek, även om kärleken är falsk. Att tro att man står över alla andra som inte förstår någonting när det egentligen är jag, vi, som är DenGråMassan. Jag vill leva i den illusionen. Men jag kan inte det.

Förstår ni vad jag menar?

Jag förstår vad du menar.
Jag vill också ha en "änglafamilj", en familj där bara vi förstår varandra. Och kan stötta varandra då man mår dåligt och även vara till stöd då man mår bra.

"Vi är som alla andra, bara förstärkta" som Susanna säger i "Girl, Interrupted".

Tänker du på boken "Vingklippt ängel"? Där förekom ju änglafamiljen, men bortsett den tyckte jag inte direkt boken romantiserade om psykisk ohälsa precis. Jag tyckte boken var lite jobbig i och med att Berny mådde så dåligt större tiden av boken och ingenting hjälpte förrän hon fick pröva på Leponex. Hennes kompisar betydde mycket för henne, även om de kanske inte direkt fick henne att må bättre eftersom de experimenterade med droger och sprit hela tiden, så höll de henne vid liv.

Nja, jag tänkte inte på Vingklippt ängel. Inte helt och hållet i alla fall. Jag tycker inte heller att boken romantiserar psykisk ohälsa, men jag har stött på många personer över internet som gör det. Samtidigt förstår jag ju dem, är man fast i något måste man ju göra det bekvämt för sig. Och visst håller ens vänner en vid liv, men hur blir det då när sjukdomen blivit ens identitet och man börjar bli frisk? Hur blir relationen till vännerna när man hellre vill tillhöra den riktiga världen istället för att stanna kvar i det tillstånd där man hatar alla som är "vanliga"?

Jag har aldrig förstått det här med att romantisera psykisk ohälsa, annat än hos de som faktiskt är sjuka. Då kan det vara ett grepp för att stå ut med sig själv. Jag tänker på artister och konstnärer som vill "spela svåra", de brottas med sina demoner o sv. Det finns väl flera exempel. Min situation är allt annat än romantisk. Jag skulle inget hellre önska än att vara som alla andra. Men jag vet inte, jag kanske är inskränkt. Har först på senare tid accepterat och erkännt min sjukdom. Därför har jag nästan ingen erfarenhet om romantiserande på internet.

verklighetsflykt är väll ok till en viss gräns, drömma sig bort ett tag och se på en film är väll ok. men att göra som visa verkar göra gå in i något helt -verkar nästan ohälsosamt.

de som romatiserar psykisksjukdom är nog inte sjuka tror jag. jag har svårt att tro att någon sjuk kan romatisera sitt tillstånd. Kanske för att klara av det i så fall.