Vanliga människor...

Vanliga människor, finns de? Finns det normala människor? Finns det något som heter normalt. Tycker att det är många som ser normala på ytan, putsar man av litet fasad så skiner trasigheten fram hos de flesta.

Längtar efter att få umgås med en normal, hel, frisk, vanlig person som ville vara min vän trots att jag är konstig, knasig, tokig, och en sådan där jobbig gammal maniker, ett freak kort sagt. Eller är jag det?

`Tänk om jag också har blivit ganska vanlig?? Eller inte?? eller vill vara det ialla fall. Jag har kundkort på ICA och Lindex. Jag pendlar till jobbet varje dag tillsammans med 10 000 tals andra människor som åker till samma station där vi går av och sedan trängs upp för rulltrapporna och trampar samma grus och sörja på vägen till jobb och skola.

Alla jag känner har drabbats, de flesta ialla fall, mer eller mindre av någon slags psykisk sjukdom. Och är det inte psykiskt så drabbas de på något annat sätt av familjesjukdomar, cancer, livslånga handikapp, barnlöshet.

Finns det någon som inte lider av det här livet. Någon som kan ställa sig bredvid och bara se på? Eller är det vad vi ska göra?( tomhetsbefrielsen hos buddisterna). Eller är meningen att vi ska .......hmm... ÄLSKA. (kanske) .

Vanliga snälla hela rena människor vill jag se. Jag blir så glad av att se dem. Kanske är det mest barnen som är sådana.

/Sofie

Jag har alltid skämts över min släkt och min egen sjukdom, men det har visat sig att de flesta jag möter, hör talas om eller kommer in på livet har "skelett" i garderoben. I släkten eller genom att de själva har olika typer av ångestsyndrom.

Det är få förunnat att alltid må bra och vara positiv.....sådana människor och dem är få.....de finner jag ganska ointressanta i vilket fall som helst.

Jag förstår vad ni menar! ALLA har fel och brister, men det går inte alltid att se för de döljer det så gått det går.

Men titta på kriterierna för borderline, jag har levt ihop med en människa i ett antal år som ser allting i svart eller vitt.

Vi måste se, att alla människor inte är enbart sk goda eller onda, det finns som jag påpekade nyligen i en annan tråd, grader i helvetet också.

För övrigt är det som det sjungs om; "Kärleken går på billigt vin mellan nattskiftet och sömnen".

Jag formulerar mig inte så bra, men det är ju fritt för tolkningar....

Jag tror inte heller att det finns goda och onda människor eller att det är eftersträvansvärt att ha en polerad yttre fasad och aldrig berätta om sina bördor.

När jag blir upprörd skriver jag så konstiga saker här.

Orkar inte berätta vad jag var upprörd för, men jag kände plötsligt en längtan efter att få lära känna någon som inte har en massa ångest och andra känslor hela tiden, hmmm... Kom fram till att de friska förmodligen umgås med de friska och de sjuka umgås med de sjuka. Eller så är ingen i själva verket frisk.

Som Lotta sa, jag finner ju egentligen dessa supernormala människor för ganska ointressanta, men ändå fascineras jag av dem.

Det är sådana människor som inte känner smärta när de föder barn. Som inte stannar hemma från jobbet trots feber och svår förkylning, inte en dag.

till exempel.

Jennynen, jag förstod vad du ville säga, men jag tror inte du har förstått vad jag var ute i mörkret och famlade efter.

/Sofie

Det känns skönt att se hur en del människor får en behaglig resa genom livet tycker jag. Det känns som om det finns hopp då. Men jag är inte avundsjuk måste jag säga. På något sätt känns det som om mitt liv är lite mer värt eftersom jag inte bara flytit med på ytan och jag skulle inte vilja byta.
Jag tror man älskar livet mer och upskattar det mer om man fått många prövningar.

Du är inte sjukare än vanligt Sofie.
Fattar inte vari det sjuka ligger?

Du är inte speciellt konstig o knasig, lite introvert och känslig, men är det sjukt eller knasigt?

Du har väl ett helt normalt liv?