Jag befinner mig i öknen. Vinden i öknen blåser upp sanden. Jag sträcker ut armarna i den friska vinden. Jag går barfota och det känns så skönt med fötterna mot den lena sanden. Mot kvällen lägger jag mig ner. Jag stryker kroppen mot sanden och det känns så lent och skönt. Jag grabbar tag i sanden med händerna och sakta rinner sanden mig ur händerna - såsom fallande stärnor. Jag ligger så tryggt och slappnar av så att jag somnar och jag drömmer att jag svävar mitt i stjärnhimlen och ser ner över världen som är bara min egna. Just för denna dag blev världen min egna. Jag har den helt. Jag vaknar och det första jag ser är solen som lyser upp mina ögon och jag njöt av gryningen. I mina ögon avspeglar sig solen och jag kommer till en kuststräcka. Med solen i ögonen ligger jag och stryker händerna längs den mjuka havsytan. Jag gör ryggsimm. Andas ut och in och flyter över Vågorna. Djupa andetag. Det är blankt och denna dag vet jag i samma stund att jag kommer få den personen som jag älskar. Jag vet att det finns en tid och ett liv för oss. Vågorna ger mig tro om hoppet. Vågorna fick mig att fatta. Jag går sedan upp och den varma solen torkar min kropp. Nätterna var så sköna. Jag hade stjärnorna, vattnet, sanden och en helt egen värld. Långt senare bortom allt kunde jag minnas hur min värld blev min för länge sedan. Idag lever jag med den personen som jag såg som den rätta. Det var havet som fick mig att inse. Vi håller varandra i hand och springer i evighet över öknen kullarna. Och vi simmar tillsammans tills vi inte orkar mer. Men vi var längs kusten och vi ligger på stranden och håller varandra i hand. Vi plockar stenar och vissa slänger vi i vattnet och vi gör långa ringar på havsytan. Vi sträcker oss överallt och i evighet blir det vi!
