I sjukdomen finns ingen glädje och inget rofyllt djup. Däremot känner jag ofta andlighet när jag känner mig frisk och mår bra. Andligheten har hjälpt mig enormt i min rehabilitering. Fast jag tror inte den att den är en hjälp för alla. Dessutom ligger "medialitet" i släkten. Ibland kan jag t ex känna det som en kniv som sticks i mig om någon som mår mycket dåligt sätter sig bredvid mig på bussen fastän jag är upptagen med att läsa tidningen.
Rent allmänt har jag svårt att se något positivt med en psykos. Jag upplevde det som mycket skrämmande och obehagligt. Jag oroade mig efter den akuta psykosen mycket över att få ett återfall och hamna i samma sits igen. Jag var därför väldigt noga med medicineringen i många år.
Jag tror att ganska många med schizofreni har intressen i andliga och övernaturliga frågor. Delvis kan det nog bero på att hamna i psykos innebär en livskris och att man därför söker andlig hjälp ur krisen. Jag tror att det är vanligare i andra länder än i Sverige.
På Schizophrenia.com märker man att fler är religiösa än här. Jag har läst att chansen att återhämta sig är större om man är andligt inriktad. Kanske har man då ett större hopp och tro på tillfrisknande är normalt. Man tror att Jesus skall greja det.
