släktingar som inte förstår

Hej!
Jag tycker att det är jobbigt att min familj inte förstår hur jag har det. Ibland känns det väldigt skönt att vara med dem. Men jag kommer aldrig riktigt ifrån denna känsla av att vara en belastning. Och då försöker jag verkligen (så gott jag kan) att hålla i hop mig skälv och lyfta fram det som är positivt. Jag säger ofta att jag har det bra eller ok fast det egentligen är rätt jobbigt.
Jag tycker inte om att mina föräldrar tycker synd om mig. Det hörs på deras röster att de tycker att det är så tragiskt att jag har det som jag har det. Som att dom har gett upp om mig.
Min bror försöker mest hålla sig på avstånd från mig känns det som. Jag har fått tjata på honom att han ska ringa på sista tiden. Och jag tycker att han kan åtminstone ringa mig, det är det minsta han kan göra. Han har ett väldigt gott liv. Med sambo, välbetalt jobb, många, långa utlandsresor och ett gott socialt liv. Som det säkert hörs är jag ju otroligt avundsjuk på honom, men jag försöker att inte låta detta skina igenom. Men jag tror inte han förstår hur lyckligt lottad han är som sluppit denna sjukdom som jag drabbats av.
Som det säkert hörs är jag väldigt arg. Men jag har ingen att ta ut min ilska på. Det känns som att så fort jag försöker få den ur mig är någon där och tystar mig och försöker få mig att känna mig tacksam att jag alls får finnas till i detta kaos.

Men familjen är ju såklart också ett stöd. Men det är så jobbigt att vara så beroende av dem och känna att man sliter på dem, fast man inte vill.
Är det någon som känner igen sig????

Godnatt

Gomorron
Jag tror att väldigt många känner igen sig. Och jag är en av dem. Säger till mina föräldrar att det är mer OK än det är. så de inte behöver oroa sig så mycket. Säger till andra att det är OK, antingen för att jag inte har förtroende för dem eller inte orkar prata.
Kanske Du skulle skaffa nåt att slå på. Tex en boxboll eller en folkpartist.
Sköt om Dig

Flisan!
Känner igen mig på pricken.... även jag har en bror som aldrig hör av sig....ringer jag honom är han väldigt kort i tonen..... får intrycket att han är arg på mig....men jag vet inte varför....
För några år sedan riktigt njöt jag av att göra mina föräldrar oroliga.... ville ge igen.... tyckte mig ha blivit sviken av dem.... nu är det precis tvärtom... säger alltid att jag mår bra när de ringer..... undviker dem järnet för att de inte ska se något annat...
Kram/Emelie

Jag tror egentligen att ni kanske rent av haft lite tur med era släktingar, även om de kanske inte är helt perfekta. En svensk undersökning som kom relativt nyligen tydde på att 40 % av familjerna till personer med svår psykisk sjukdom behövde egentligen själva vård eller stöd. Ni kan ju tänka er vilken hjälp och stöd man har av en sådan familj. Det man vet att bland familjerna till personer med schizofreni kan det finnas personlighetsstörningar mm dvs lite psykisk ohälsa. Eftersom släkten kan vara dysfuktionell ganska ofta är det viktigt att satsa på personligt ombud, så att alla får det stöd och hjälp de egentligen behöver.
www.viska.se/index.php/nyheter/2 ... er-sjaelva

Anhöriga kan om de uppträder kritiskt, fientligt eller överengagerat fördubbla risken för återfall i psykos. Man har på senare år börjat med familjeintervention till familjen för att förebygga återfall i psykos. Det är egentligen lika viktigt att satsa på detta som antipsykotika. Effekten på återfall är nog lika stor egentligen.

Ja, ibland tänker jag att jag har tur som ändå har min familj som ställer upp så gott de kan. Men det finns ju alltid en känsla av orättvisa, att just jag drabbats. Har nyligen fått reda på att min mammas farbror hade schizofreni och min morfar var alkoholist.
Detta har väl förts vidare till mig. Men varför drabbades jag och inte min bror eller kusin. Slumpen, jag vet. Otur.

Så visst kan man väl säga att jag har en dysfunktionell familj på sätt och vis. Men mamma funkar hyfsat bra, hon har väl klarat sig undan med lindrigare depressioner. På min pappas sida finns igen sjukdom vad jag vet.

Jag har nyligen fått reda på detta om släkten på min mammas sida. Jag har alltid vetat att något var "fel" men inte vad.

Jag har också i perioder "hämnats" på mina föräldrar genom att göra dem så oroliga som möjligt. Nu har det väl svängt tillbaka att jag själv förstår att jag är och har varit riktigt illa ute och ska vara glad att de finns.
Men egentligen handlar det ju inte om att man vill hämnas utan mer om att man vill få tillbaka kontrollen över sitt eget liv och vara självständig.

-