Irriterad på en vän

Jag går och retar mig på en kompis till mig. Kanske är det för att vi umgåtts så mycket på sista tiden som det blivit så. Känns som om hon retar sig på mig också.

Hon kan vara ganska "gå-påig" i sättet, hon har ADHD och kan bli ganska aggressiv. Det känns ofta som jag får ta ansvar för att försöka dämpa och neutralisera saker och lugna ned henne. Är vi ute bland folk så kan hon ibland gå i gång och bli lite oförskämd mot folk, då skämms jag och försöker ställa saker till rätta...

Häromdagen så kom vi in på ekonomi och jag klagar nästan alltid på att jag har det svårt att få det att gå ihop. Jag får sjukbidrag, den lägsta nivån. Och det är inte mycket men jag vet att det kan vara värre, jag har haft socialbidrag. Hur som helst, så började hon nästan hacka på mig och säga att hon inte kunde förstå att det kunde vara så svårt för mig att få pengarna att räcka. Hon klarade sig minsann jättelätt och lyckades till och med spara med samma inkomst som jag. Fast jag vet att sanningen är den att hon får väldigt mycket av sina föräldrar. Hon äter där flera gånger i veckan, hon går på stan med sin mamma och handlar kläder och annat som hennes mamma betalar, hon får pengar till nöjen. Och de betalar ibland hennes hyra och andra räkningar.
Jag blev förbannad när hon sade så där så jag påpekade lite försiktigt att hon ju får ganska mycket från sina föräldrar. Men hon blev jättearg och sade att så var det inte alls, det var ett undantagsfall.

Hon sade också att hon tyckte att det var jättemycket att göra av med 1000 kr i månaden på mat, för tusen kr hade hon mat i flera månader....
(Hur då???)

Ja ja, kanske inte så mycket att hetsa upp sig för detta . Men jag blev sårad över hennes påhopp, för min ekonomi är en öm punkt för mig.

Men jag ska nog försöka att inte umgås med henne på ett tag nu så kanske det känns bättre sen att träffas.

Hoppas nån orkade läsa......

Flisan

Ja du Flisan !!! Det är inte lätt det här med vänner !! Jag har fyra olika väninnor som inte känner varandra. Jag har dem för olika saker och blir ofta irriterad efter att ha umgåtts med någon av dem en längre tid.

Jag har själv bla. adhd liksom din kompis och vi har ibland svårt att känna empati och får lätt lite storhets vansinne. Din vän verkar bortskämd och inte särskilt insiktsfull.....självförnekelse är hennes enda vapen. Försök att inte bry dig, träffa henne lite mindre och klaga inför någon som förstår dig. Kram !!

Tack så mycket för ditt svar!

Jag hoppas att ingen med adhd tog illa upp, för det är inte menat så. Bara ett faktum att min kompis har vissa brister.

(men det verkar inte som om du Lotta tog illa upp)

Det är skönt att få klaga av sig hos andra.

Ja, hon är nog lite bortskämd min kompis. Lite överbeskyddad, både på gott och ont. Hon behöver väldigt mycket stöd i från omgivningen från sina föräldrar och andra för hon har en del påtagliga svårigheter med vardagslivet.
Men samtidigt kanske hon skulle klara en del som hennes föräldrar ändå gör åt henne.
Fast samtidigt hjälper hon sina föräldrar mycket. Hon har bara semi-flyttat hemifrån kan man säga.

Men detta berör ju inte mig. Ska ägna mina tankar åt annat.
Om ett tag kommer jag säkert kunna träffa min kompis igen. För vi har roligt ihop när det funkar bra. Men nu har det blivit för mycket.
Ska försöka få tag i en annan vän, som vet vem denna kompis är, och gnälla lite i morgon.

Godnatt

Kan vara bra att hålla distansen ibland.
Ett annat sätt är att bara lyssna och hålla med och hålla masken. Tänka på något annat. Byta samtalsämne.
Låt inte någon krypa under skinnet på dig, Flisan!

/Sofie

Hej
Nu har jag fått klaga av mig hos en annan kompis, det var skönt.
Jag brukar försöka att inte lyssna och tänka på något annat när jag tycker det blir jobbigt med någon. Det funkar ibland och till en viss gräns. Men vissa saker är som sagt mer ömtåliga och då är det svårare att hålla sig oberörd.
Usch det är svårt med umgänge med andra. Jag klarar bara det till en begränsad del. Blir det för mycket mår jag dåligt eller blir oerhört trött.
Ibland känner jag mig isolerad. Men jag försöker att träffa folk varje dag.
Men det kan kännas trist att sitta hemma i lägenheten. Ibland för att det verkligen känns trist och ibland för att jag tänker på att det är onaturligt att vara så mycket själv och att jag är misslyckad och att ingen vill vara med mig.
Men denna helg har jag försökt att strunta i tankar som de och bara koncentrera mig på det jag ska göra. Jag har bakat mycket, planterat fröer, tittat på film, varit på bio mm. Det har faktiskt varit riktigt skapligt hittills.

Hur känner ni andra inför detta att vara ensam?

Det är skönt att vara ensam oftast. Jag lägger mig på sängen och släpper iväg tankarna.