Varför vill ingen hjälpa mig??

Jag har bönat och bett, ringt och tjatat, skickat brev, ringt chefer på FK odyl osv.

Ingen vill rehabilitera mig. Går under i brist på meningsfull sysselsättning för egen del (att bara vara mamma räcker långt men inte fullt ut). Har aldrig erbjudits rehabilitering trots att jag tjatat.

Har varit pensionär sedan sonen föddes för snart 4-år sedan. Innan dess jobbade jag jämt, lyckades aldrig behålla ett jobb särskilt länge men arbetslös var jag aldrig. Klarar inte detta, älskar min son och sambo men jag är ingen hemmafrutyp.

Föreslog själv halvtidsstudier på komvux till uska, psykiatern, min familj och mina vänner väldigt positiva, intyg skickades. Kommunen sa nej med motiveringen att jag hade läst på universitetet i fyra år(ingen examen) och således kunde läsa till ssk på högskolan. Att läsa heltid på högskola är uteslutet för min del och det vet de utbildningsansansvariga inom kommunen eftersom de föreslog att jag kunde gå till en skyddad verkstad för begåvningshandikappade, emellanåt, om jag ville...

Har försökt skaffa mig lite hobbies, gått med som volontär i RK. Men jag bor i en liten kommun där utbudet av aktiviteter för daglediga är begränsat.

Nu planerar vi en liten till men sen då? Vad fan ska jag göra med resten av mitt liv? Är ju bara 30. Ska jag avvakta tills konjunkturen vänder och ALLA verkligen behövs för att få det att gå runt?

Har det med att göra att det står i FK:s tidiga underlag att jag är aggressiv och våldsam? Kan det va därför ingen vill hjälpa mig?

Just nu är det mycket svårt att få jobb om man
har psykiska problem.
Myndigheterna vill nog helst att personer med psykiska
problem ska ha förtidspension.
Jag ringde anonymt till försäkringskassan om jag fick
jobba en månad. Men de sa att det fick jag inte och att
jag inte hade en chans att få jobb när det var sådana
orsaker som jag var pensionerad för.
Knappt fick jag jobba frivilligt-ideellt heller. Grannarna
skulle kunna anmäla mig sa personen på försäkringskassan.
Helst skulle jag anmäla till Försäkringskassan om jag
hade ett sådant arbete.

Edvinsmamma skrev: Jag har bönat och bett, ringt och tjatat, skickat brev, ringt chefer på FK odyl osv.

Ingen vill rehabilitera mig. Går under i brist på meningsfull sysselsättning för egen del (att bara vara mamma räcker långt men inte fullt ut). Har aldrig erbjudits rehabilitering trots att jag tjatat.

Har varit pensionär sedan sonen föddes för snart 4-år sedan. Innan dess jobbade jag jämt, lyckades aldrig behålla ett jobb särskilt länge men arbetslös var jag aldrig. Klarar inte detta, älskar min son och sambo men jag är ingen hemmafrutyp.

Föreslog själv halvtidsstudier på komvux till uska, psykiatern, min familj och mina vänner väldigt positiva, intyg skickades. Kommunen sa nej med motiveringen att jag hade läst på universitetet i fyra år(ingen examen) och således kunde läsa till ssk på högskolan. Att läsa heltid på högskola är uteslutet för min del och det vet de utbildningsansansvariga inom kommunen eftersom de föreslog att jag kunde gå till en skyddad verkstad för begåvningshandikappade, emellanåt, om jag ville...

Har försökt skaffa mig lite hobbies, gått med som volontär i RK. Men jag bor i en liten kommun där utbudet av aktiviteter för daglediga är begränsat.

Nu planerar vi en liten till men sen då? Vad fan ska jag göra med resten av mitt liv? Är ju bara 30. Ska jag avvakta tills konjunkturen vänder och ALLA verkligen behövs för att få det att gå runt?

Har det med att göra att det står i FK:s tidiga underlag att jag är aggressiv och våldsam? Kan det va därför ingen vill hjälpa mig?

Finns det någon stundentstöd för personer med psykiska problem på högskolan på din ort? De kan i så fall hjälpa dig med mentorskap och med att få studera på deltid....

För att komma ut på arbetsmarknanden med hjälp av ett lönebidrag brukar man behöva visa att man kan arbeta halvtid, passa tider, mm genom en 6 månaders lång praktik. Du kan ordna parktikplats själv, men det hela ska ske i samarbete med försäkringskassan och med arbetsförmedlingen rehab. Du kan sen få anställning med lönebidrag, vilket gör det lättare för en arbetsgivare att våga anställa dig trots att du har varit sjuk....

Egentligen är kommunen skyldig att ordna dig daglig sysselsättning. Den uppgiften har de inte skött så bra, men på en del håll så fungerar det. De ordnar då arbete eller hjälper till med daglig sysselsättning. Men idag arbetar bara 20 % av de med schizofreni och det är nog ungefär samma för schizoaffektiv gissar jag.

Om man vill komma i arbete så är det bästa sättet SIUS-konsulenter, som ordnar ett jobb och sedan hjälper en på jobbet. Med den metoden så fördubblas chanserna att få jobb jämfört med att man arbetstränar först. SIUS-konsulenter brukar finnas på arbetsförmedlingen.

Om du skulle satsa på vårdjobb, så kanske boendestödjare eller mentalskötare också kunde vara ett alternativ ?

Jag tänkte väl kanske inte nästa år utan om tio.

Vet att kommunen har en skyldighet och vad fk:s roll är i det hela. Det är bara det att ingen verkar vilja ta i mitt ärende. De jag pratar med skjuter över ansvaret på varandra. Det låter så himla bra allt man läser om skyldigheter och åtgärder överallt. Men det funkar ju inte i praktiken!

Är väl min paranoia som talar när jag nu när jag är helt övertygad om att de samarbetar för att krossa mig, inte att systemet inte fungerar.

Admin! Tack för tips! Jag pratade med handläggaren på Fk igår. Jag står först i kön för Arbetsrehab. Kommer snart att få komma dit, det dröjer kanske en månad!