Depression, alkohol och psykofarmaka

Gissar att det finns flera än jag som känner igen sig i detta.
Kanske det beror på att dosen av anti-depressiv medicin är för låg. Eller att det är fel medicin.
Ändå finns det idag inga "lyckopiller". Alkoholen, bland annat, ger en upplevelse av avkoppling, glädje, inspiration och eufori. Skulle vilja jämföra alkoholen med ett hypomant eller näst intill maniskt tillstånd, där man plötsligt kan uppleva vardagens anspråkslösa händelser som något mer än bara att lida sig igenom.
Nej, jag vill verkligen inte göra reklam för alkohol! Men det saknas idag mediciner som inte bara gör att man för några timmar klarar sig undan från ångest och nedåtgående nedstämdhet.
Att man också kan känna sig lätt och tillmötesgående mot världen igen.
Men det enda som återstår är att få medicindosen höjd eller utbytt mot någon annan medicin.
Visst är det bättre att träna fysiskt!
Men trots att jag tränar två gånger i veckan så hjälper inte det. Visst gör det nytta! Visst tycker jag att jag får ut något av det efteråt!
Men skulle behöva träna mycket mer än idag för att komma upp i "verksam substans"!
Alternativet är annars ett sämre medel och det är att börja äta godis och sötsaker. Själv har jag en fallenhet för "Bridgeblandning".
Men vad ska man ha för mål?
Vad är ett rimligt mål?

Håller med dig Graatas att alkohol är underskattad när det gäller att framkall lugn, välbefinnande och lycka. Men tyvärr är det ju bara kortvarigt. Sedan får man än allvarligare problem.
Om Läkemdelsföretagen skulle ta och syntetiskt framkalla det ämne i alkohol som man mår bra av, utan de obehagliga bieffekterna?
Då skulle nog många må bättre än de gör idag...

Javisst, kan visst tänka mig ECT-behandling för att komma ur det här tillståndet. Kommer jag att få den frågan så kommer jag att tacka ja.

Själv har jag sista tiden kommit fram till att alkohol kombinerat med mediciner ger en depression i någon vecka efter att jag har druckit, men inte om jag bara dricker ett glas, det är mest om jag dricker mig lindrigt full på 2-3 glas. Visst kan det vara trevligt och festligt och man blir glad för stunden, men priset kommer efteråt i form av huvudvärk, trötthet, seghet, låg... deppig... Okej, om jag tycker det är värt det.

Benzo funkar inte heller på mig, bara om jag ska sova, men inte som ångestdämpande. Tror mer på att värka ut ångesten genom att gråta och lyssna på musik och mycket kramar och värme och så... Att försöka tycka om sig själv fast man mår dåligt, det är vad jag har hört och försökt ta till mig.

/'Sofie

Graatass, jag håller med dej i allt du skriver i inlägget!!!

Alkohol hjälpte väl en att hålla ihop sig och klara tonåren.. något att se fram emot varje fredag och lördagskväll... (vad sugen man blir att få uppleva en riktigt härlig fylla igen...)
Men med tiden och efter några års ganska friskt drickande och med denna sjukdomen tycker jag alkohol fungerar dåligt som lindring. Nog tur det, hade fler upplevt riktigt bra effekter av alkohol (om så bara för stunden) hade betydligt fler med psykossjudom blivit alkoholister dessutom.