En enda röra.

Hur vet man om man är psykotisk eller om man bara har livlig fantasi?

I gymnasiet hade jag problem med hallucinationer och paranoida tankar under en period. Sedan gick det som över tror jag och jag fick aldrig någon hjälp/diagnos på det då (mitt fel), men jag är lite fundersam om det verkligen gjorde det eller om det var så om det kanske börjar komma tillbaka.

Senare tiden (senaste halvåret kanske) har jag börjat känna lukter som inte andra känner av (och jag är verkligen inte känd för att ha bra luktsinne, snarare tvärtom). Känner närvaron av något/några, varav en känns ”snäll” och som jag uppfattar som en ledsagare/ängel. Han kallar jag Julian. Andra känns väldigt obehagliga och jag kan få panikkänslor av dom ibland. Jag ser inte skuggor som förut, men jag ser ofta ”fel” och tror att det är min katt, medan hon visar sej vara i ett helt annat rum egentligen. Tittar jag mej i spegeln kan bilden liksom vränga till sej och bli konstig och jag kan få för mej att det är någon annan där än jag, och/eller att själva jag i spegeln är någon annan eller har ett eget liv. Har jag huvudet i tvättstället (av någon anledning, typ dricka eller tvätta ansiktet eller något) är jag dörädd något ska titta/peta på mej från hålet där i kanten, eller hugga mej i ryggen på något sätt. Jag känner mej ofta bevakad eller utstirrad eller förföljd, utan att jag direkt ser någon som ser misstänkt ut. Kan kännas som att någon står bakom mej eller just utanför mitt synfält men tittar jag dit så hinner det flytta sej. Jag hör röster ibland också. Ibland är det Julian, och ibland andra. De pratar både med mej och med andra/varandra. Inte på långa vägar så mycket som i gymnasiet, men ändå. Det är inte som att dom tvingar mej göra saker eller så, utan mer att dom bara småpratar, eller så kan jag fråga Julian saker som han svarar på. Jag kan tycka att fasta ”döda” saker rör sej. Antingen att de flyttar sej fram och tillbaka några cm/mm, eller att tex. sidan på en husvägg lutar eller liksom sjunker in på något sätt. Jag kan också tycka att det blir som en kall vind på mej tvärt (alltså kallt mot huden, inte som ilningar inne i kroppen), eller att någon/något tar på mej. I utrymmen med mycket folk (bussar/klassrum/bio/mm.) tror jag att minst någon där kan höra/se vad jag tänker så jag måste tänka på vissa saker eller får INTE tänka på vissa. Jag har svårt många gånger att skilja på att det jag drömt på natten inte hänt på riktigt (om det inte är jätte jätte konstiga saker), och tror att personer jag drömmer om är sånna jag träffar i drömvärlden och faktiskt finns antingen här eller på ett annat plan/dimension. Jag har också en benägenhet att ta med mej saker från filmer/böcker till verkligheten.

Sen har jag en föreställning om att jag står över mänskligheten och är lagomt pisst för att ingen fattar/fattat det. Så jag ligger lågt i väntan på att ta över världen. Jag tror fortfarande jag BORDE ha en del speciella egenskaper men att de uppenbarligen inte fungerar i den här världen av ena eller andra orsaken.

Jag växlar mellan att se den här planeten som något väldigt mekaniskt dit jag inte hör hemma och vill undvika att beblanda mej så långt det går för att inte förstöra urverket - och att allt här handlar om mej och mej allena. Tar vi den senare varianten så kan vi säga att jag är den enda som räknas här. Allt och alla är här för att fylla ut min värld (det rimmar alltså jätte illa med version ett). Jag ser system och mönster i allt från sprickor i gatan och bilder i myrornas krig på tvn, till meddelanden i drömmar och meningar i sånt som händer under dagen. Och så är jag dörädd för att tänka för länge/noga på något otäckt scenario för jag tror att det kommer hända på riktigt då. Fast jag håller ändå på och gör upp exakta planer för hur jag ska göra/bete mej om bussen krockar, eller flyget störtar, eller bilarna på vägen utmed krockar så det flyger skrot mot mej, osv. Och sen måste jag förståss tänka noga att jag inte VILL att det ska hända utan bara som krisplan OM det gör det (annars kanske det händer).

Det var väll lite av hur det kan vara/är ungefär.

Det jobbiga är att jag både vet och inte vet om jag inbillar mej det eller om det är såhär det är. Just nu när jag inte har så mycket ”hallucinationer” och sådär så tänker jag att jag är fånig. Men sen då jag hör/ser/upplever/känner något så blir jag väldigt fundersam och ångrar att jag inte tagit upp det med någon då jag haft chansen. Är det jag som framkallar det för vilja för att jag sett en film tex. och sen går och tror att jag hör/ser något också? Känner jag efter för mycket? Tittar jag för noga?

Jag vet inte om jag tror det är på riktigt eller inte. Jag vet ju att det inte rymms så mycket konstiga saker i ett tvättställ tex. men jag blir ändå nojig över det. Jag vet att Julian inte syns så förmodligen existerar han inte (jag blir nästan lessen av att förneka honom) men jag känner ju ändå av honom. Jag blir så förvirrad...

Hur ska man veta vad som är verkligt och inte? Men då menar jag mer att hur ska man veta om man inbillar sej saker eller om man inbillar sej ATT man inbillar sej? Jag vill inte ta upp det med min psykolog dels för att jag inte gillar att prata om saker jag inte känner jag har grepp om, och dessutom om jag bara fantiserar för mycket så vill jag inte bemöda mej att prata om det i onödan. Det är tillräckligt rörig i huvudet som det är. Och dessutom är min kontakt borta i 3 veckor nu på älgjakt. Jag känner mej jätte koko

Jag vet som sagt inte om jag inbillar mej ATT jag inbillar mej saker, eller om jag verkligen hallucinerar. Det är jobbigt att inte få något grepp om det

Och många nojor låter säkert som ren paranoia, men mycket tror jag kan komma av autismen eftersom det jag inte ser i princip inte finns. Jag kan ANTA att det finns ett golv under byrån, men det är inte säkert, det kan vara en trappa ner där, eller något som bor där, eller ja... Jag kan ANTA att det är en tom lägenhet bakom mej nu när jag sitter med datorn, men det kan lika gärna vara någon som står där, eller vadsomhelst. Jag vet att min sambo just sa att han skulle åka buss till skolan och komma hem sent ikväll, men den sekund han gick ut i trapphuset och stängde dörren försvann han ur mitt universum. Tills han kommer hit igen så svävar han någonstans därute i ingentinget. Även fast jag vet att han FÖRMODLIGEN är på skolan. Det hjälper inte heller att flytta på grejen och kolla att det faktiskt ÄR golv där, eller vända mej om och se att lägenheten ser ut precis som innan, för ingetinget följer ju som med grejen jag flyttar eller håller sej bakom huvudet på mej om jag snor mej.

Hela mitt liv känns som ett antagande (utom det jag ser), och ingentinget ligger som en vallgrav runtomkring mej jämt. Det är som att lysa med en liten liten ficklampa i ett väldigt stort mörkt rum. Man ser det som ljuset hamnar på, medan allt annat är svart och osäkert. Det är där alla/många nojor föds (gissar jag). Och förväxla INTE ”ingentinget” med typ depressionsmörker. Det är inte det det handlar om. Det är mer min uppfattning av omvärlden och inte så mycket känslor kring det.

Men iaf. hur vet man var en diagnos slutar och nästa börjar? Är det här med föreställningar och hallucinationer och nojor en del av autismen/aspergers eller är det något annat? Hur vet jag om jag är/håller på att bli psykotisk eller om jag har för mycket fantasi?

(Totalt har jag borderline, manodepressivitet (bipolärsyndrom typ 2), autism (aspergers), och ev. adhd (under utredning). Sen i det ligger grejer som socialfobi, panikångest, självskade/destruktivt beteende, mm. Ingen schizofreni mao, men jag kanske kan få fråga er här ändå hoppas jag.)

Tempest

Det här låter verkligen som en röra. Jag är ingen psykiatriker men det låter ibland som att du vet att du inbillar dig och ibland inte. Gränspsykotiskt kanske. Storhetsideer är förekommande vid psykos,du beskriver att du står över mänskligheten. Det där med att inte känna igen sig själv i spegeln och uppfatta sig som konstig måste vara jobbigt. Kan det ha med din sociala fobi att göra. När utseendefixeringen blir sjukligt sjuk så kan det vara en vanföreställning. Jag vet en kille som hade samma problem som du och sökte hjälp för social fobi,men läkarna konstaterade att det var psykotiskt,för det stämde inte överens med verkligheten. Han såg helt normal ut,men såg det inte själv. Jag tror att Admin kan svara på det här bättre och mer ingående.

Mvh kgu

Jag tror nog det är aspbergern, det låter så.
Du vet ju inget, du bara antar, jag har också aspeger och det är hela tiden det där med att man måste ha bra o säkert underlag, många av oss orkar inte med all osäkerhet, jag läser på o försöker tänka rätt.

Du är ett ganska svårt problem att bedöma dig eftersom du verkar ha så många olika diagnoser. Psykotiska besvär kan faktiskt förekomma vid borderline, manodepressivitet och aspergers. Vid borderline brukar man tala om att gränspsykotiska besvär kan förekomma dvs inte riktigt lika allvarliga som en normal psykos. Vid manodepressivitet kan psykoser förekomma hos vissa. Vid Aspergers kan psykotiska besvär framkallas av stress, men de brukar gå över när stressen upphör. Jag tror det bästa är att du diskuterar dina problem med din psykolog och försöker den vägen reda ut det hela.

Vid en psykos kan hallucinationer, vamföreställningar (paranoia) och tankestörningar förekomma. Viktigt är att ha vanföreställningar för att få diagnosen psykos. T.ex. om man hör röster och är medveten om att man hör röster så är det ingen psykos. Tror man att rösterna är verkliga och inte hallucinationer blir det psykos.

Jag känner igen mig själv hur jag var då i det du skriver till 90%, och jag fick ju olika diagnoser av olika läkare och psykologer. På psykakuten sade de att jag fått en psykos, en cykloid psykos som kunde alltså återkomma, samtidigt sade en annan läkare vid utskrivningen att det kanske var schizofreni. Okey, vidare sade min psykolog något år senare att jag antagligen har affektiv psykos. För att slutligen få höra av min psykiater som skriver ut Risperdal till mig att jag har schizofreni. Men det är väldigt svårt att bedöma eftersom jag har haft symptom som jag tycker olika sjukdomar har. jag har haft maniska perioder, och depressiva, och sedan stabila. De senare åren har det psykotiska avtagit allt mer och det sista året har jag inte varit nästan psykotisk alls. Men innan jag fick mitt psykotiska genombrott så gick jag i tio år ca med ångest först i fem år, sedan en mellansvår till svår depression för att slutligen få en psykos, och inte bara det, jag är även hypokondrisk och tror att jag har alla möjliga sjukdomar. Det har jag varit sen jag var tio år mins jag, hypokondrisk alltså.

Så jag vet inte vad jag ska säga om det du har men jag känner igen mig i det du skriver så som jag var i några år efter min psykos.

Tack alla som svarat!

Men för mej är det svårt att veta vad jag "hallucinerar" som jag INTE lägger märke till. Det är väldigt mycket i min värld som är konstigt (jämfört med "vanliga" människors) men som jag inte ens lägger märke till eller reflekterar över. Det kan vara jätte stora saker som blir helt världsomvälvande för mej då jag väl kommit på det. Men jag funderar också hur mycket mer som egentligen finns där som jag inte upptäckt än. Tex. det där med alla antaganden. Att jag inte kan vara säker på att allt är kvar som det var då jag sist såg det om jag vänder ryggen till. Det kom jag på för ett par veckor sedan, men har känt så hela livet. Att det är samma bil jag ÅKER i som jag aktar mej för då jag går över en väg, kom jag på före sommarlovet. Att folk mobbade mej rätt hårt genom hela högstadiet reflekterade jag aldrig över heller. Jag kände mej aldrig utsatt eller tyckte det var något konstigt i det. Det var helt klart obehagligt, men att det inte skulle vara så för MEJ det hade jag inte en tanke på. Det bara var så. Det har med autismen att göra säger min kontaktperson.

Så även om jag uppmärksammar vissa saker som inbillningar eller fantasier eller sånt, så blir jag väldigt misstänkssam om hur mycket andra grejer jag går och tror som jag inte ens upptäcker .? och jag har inte direkt vänner heller jag umgås med som kan rätta mej om jag tror fel om saker. Det skulle vara sambon isf, men han bryr sej som inte om det, jag är ju rätt vrickad i vanliga fall också så han är för van <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: --> Och att rent fråga folk är ju svårt då jag inte ens vet vad jag skulle fråga om. Jag kan ju inte gå och fråga alla om himlen är blå eller om kaffet jag dricker är varmt, bara för att gardera mej. För att fråga måste man ju veta VAD man ska fråga om.

Sen de saker folk faktiskt reagerar annorlunda på tror jag ändå jag har rätt om. Att folk inte bryr sej om speglar i någon större utsträckning gör ju inte att JAG inte tror att jag fastnar i den eller att den jag ser är någon annan som bor där. Eller om mamma inte ser bilder i myrornas krig på TVn så betyder det inte att dom inte finns, utan att hon inte kan se dom. Osv.

Jag blir snurrig