Söker bearbetningspartner (20-30 år)

  • Nobel
  • Nobel Profilbild Författare till inlägg
  • Offline
  • Järnmedlem
  • Järnmedlem
Mer
11 apr 2019 09:26 #1143819 av Nobel
Hej

Jag söker någon jämnårig i åldern 20-30 som haft en psykos och som skulle vilja diskutera det och dela med sig av sina erfarenheter. Företrädesvis en paranoid psykos.

Om mig.
Har alltid varit nyfiken och ambitiös och studerade naturvetenskap på universitetet i fem år för att forska inom cancer. Dessa åren var mycket intensiva med 80 timmars arbetsveckor och andra saker utöver som gym, konferensresor, träffa vänner, och fester. Men förra året tog det totalt stopp. Det började med att jag blev misstänksam mot människor på tunnelbanan och kunde tyckas känna igen personerna från innan, men jag förstod inte att det var paranoia för det smög sig på långsamt under några veckor. Från att uppleva att människor övervakade mig på tunnelbanan, så utvecklades det till att det kändes som att de stod utanför mitt hus och spionerade. Jag hade sovit väldigt dåligt över spannet av en månad (ca 4 timmar per natt i tre veckor och den sista veckan 2-3 timmar per natt).

En dag skulle jag flyga på en semesterresa för att vandra i naturen, och det var då allt brast. Jag upplevde att människor förföljde mig på flygplatsen, och bröt ihop totalt i en panik-ångest attack och hade troligt känselhallucinationer som att någon tryckte en armbåge i sidan eller ryggen, tid och rum är väldigt feragmenterat från denna dagen, men jag lyckades ringa till min mor, som sa åt mig att kontakta en läkare på flygplatsen. Jag litade inte på någon men lyckades sätta mig ner vid en bar och frågade om de hade en läkare på flygplatsen för att jag behöver träffa någon, och sedan började gråta ohejdat i 2-3 timmar. Under denna tiden erbjöd bartendern en sockerdricka för att eventuellt höja lågt blodsocker. Det hjälpte inte, och han bestämde sig för att tillkalla någon som jag tror var en "first-aider" - en flygplatsanställd som fått en specialutbildning i omhändertagande - han försökte få mig att prata, men jag kunde inte berätta något. Efter det tillkallades sjukpersonal som flyttade oss till en avstängd del av flygplatsen de tog blodsocker och blodtryck och försökte få mig att prata, det var inte mycket de fick ur mig, men de förslog ganska snabbt att jag behövde åka till akuten. Ambulanspersonalen hämtade mig från ett litet rum (en städskrubb med en bår), och de förflyttade mig till ambulansbilen. Där satt vi i 30 minuter och jag lyckades prata lite mer nu.

Fortfarande paranoid blev jag invisad till ett rum på akuten och fick sitta där i många timmar. Det tog 5 timmar i lugn innan paranoian började lägga sig lite (men innan den gjorde det så anklagade jag en läkare för att vara på en konspiration att röva bort mig, ute i det gemensamma utrymmet bland alla sjuksköterskor och patienter). En läkare kom in och stälde några psyk-frågor, men verkade inte tycka det var något fel utan gav mig två tabletter 2.5 mg Diazepam som jag kunde ta vid behov. Han föreslog att jag tog en direkt och jag blev lugnare, sedan ivägskickad, men fortfarande fullt paranoid.

Lyckades få en bekant att hämta mig på sjukhuset, hjälpa mig att boka ett hotell vid flygplatsen, handla något att äta, men när vi satt i hennes bil fotograferade jag vissa bilar för nummerplåt, och jag försökte memorera reg-skyltar för att kunna avgöra om någon förföljde oss. Jag sov två timmar på hotellet och nu var det ännu värre. Eftersom jag inte träffat någon av människorna jag såg på hotellet så tänkte jag per automatik att alla kunde vara potentiella förföljare.

Jag lyckades ta mig till flygplatsen igen men var mer paranoid än någonsin och började se konstiga saker, eller de kanske inte är så konstiga... Jag såg två personer jag träffat på gymmet, en brukade bara gå runt på gymmet och sitta i maskinerna men såg honom aldrig träna, och den andra pratade bara med mig en dag när det bara var vi två själva i hela gymlokalen. Jag såg några personer jag hade bott tillsammans med, men de var uppenbart sminkade för att jag inte skulle kunna känna igen dem. De spelade in en reality-show som personer betalar för att se, eftersom det är något speciellt med riktig rädsla, för att det är mycket verkligare än skådespeleri. Jag undrar fortfarande varför jag inte såg andra personer från mitt liv, utan just dessa, som för övrigt hade varit ute och festat med innan och blivit drogad i en bar några veckor tidigare.

Jag trodde att människor filmade mig med sina mobiler, att de hade apparater i sina resväskor som kunde slå ut min mobilsignal så att jag inte skulle kunna ringa andra, jag trodde att de försökte droga mig med droger som de puffar i ansiktet på dig och låter dig andas in. Jag upplevde nu två lukter, en söt och en frän som jag trodde var pågrund av droger som de puffade i mitt ansikte för att droga mig. Jag höll andan, hade panik och gick in på toaletten för att kunna andas normalt. Jag kanske hade en hörselhallucination där någon sa "Harry, Harry, Harry" vid ett tillfälle (förövrigt hade jag sagt till ambulansföraren att jag hetter Harry Potter, för att jag vägrade dela med mig av mitt riktiga namn), men jag är inte helt säker. Jag hade inga känselhallucinationer denna dagen. I efterhand så har jag läst någonstans att andra typer av hallucinationer än rösthallucinationer är vanligare vid drog-utlöst psykos, men jag vet inte om detta är sant.

Jag var övertygad om att första dagen jag var på flygplatsen så hade organisationen så kallade "randoms" som följde efter mig, de arbetade självständigt och fick sina pengar för utfört arbete så länge de filmade mig en viss tid. Andra dagen var mina planer mindre diffusa för dem och därför var de tvugna att kalla in de andra personerna som kände mig väl för att kunna identifiera mig lätt i folkmassorna, men eftersom att jag kände dessa personerna väl så var de tvugna att maskera sig. De var placerade strategiskt över stora delar av flygplatsen, jag såg dem aldrig tillsammans utan bara perfekt utspridda för att täcka så stora delar av platsen som möjligt.

Jag ringde till min mor igen och var nära ett psykbryt. När jag berättade när mitt flyg till Sverige gick så reste sig en man som satt mittemot som jag upplevde som skum och gick därifrån. Då tog jag den andra tabletten. När jag började lugna mig så bestämde jag mig för att gå tillbaka och se om jag kunde se de som jag kände. Men de var alla borta efter några få minuter efter det att jag berättade när mitt flyg gick och efter det att jag tagit den lugnande tabletten. Jag gick till min gate, nu kickade tabletten in rejält och blev otroligt trött, både av sömnbrist och läkemedlets effekt.

Jag satt ner en stund och kände ett lugn. Bordade planet. Kraschade direkt och sov i en timme. Jag vaknade en timme senare och planet hade inte lyft ännu, det var försenat. Jag blev övertygad om att någon hade dragit i trådarna att försena planet för att kunna planera och förbereda med att sätta ut spanare på slutdestinationen. Hade lukthallucinationer igen, en unge sat med en godispåse och varje gång ungen prasslade med den så kunde jag känna en puff av lukt. Jag var helt säker att det var meningen att fortsätta droga mig. Det var en extremt varm sommar, det var så brunt och torrt på marken så jag trodde att flyget var påväg till ett annat ställe. På slutdestinationen möttes jag upp av min mor och vi åkte direkt till psykakuten. Jag bad dem ta drogtester för att halveringstiden kan vara kort för vissa. Detta var önskemål de inte verkade tycka var viktiga, även om jag bad om det flera gånger. Tror till och med att det borde vara praxis att göra det varje gång för att utesluta drog-utlöst psykos.

Jag blev inlagd i en månad och fick sova med hjälp av mediciner. Hallucinationerna försvann direkt. Paranoian satt kvar i några månader, men försvann med medicinering, tar ingen medicin nu, men kan ibland få tendenser till paranoia.

Ser fram emot att höra från dig.


Vänligen

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
11 apr 2019 10:46 #1143823 av Geta
Svar från Geta i ämnet Söker bearbetningspartner (20-30 år)
Hej och välkommen!

Ganska typiskt insjuknande. Själv är jag för gammal för att bearbeta med dig. Hoppas att någon här på Viska vill göra det.

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
11 apr 2019 10:47 #1143824 av Miika
Svar från Miika i ämnet Söker bearbetningspartner (20-30 år)
Välkommen!
Jag är också för gammal

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

  • 1Dave
  • 1Dave Profilbild
  • Offline
  • Hedersmedlem
  • Hedersmedlem
  • At your service!
Mer
11 apr 2019 10:49 #1143828 av 1Dave
Svar från 1Dave i ämnet Söker bearbetningspartner (20-30 år)
Välkommen, hoppas med du hittar någon. Kan vara bra att bearbeta det med någon professionell också. Bara mitt tips.

/Dave

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
11 apr 2019 11:47 #1143843 av Geta
Svar från Geta i ämnet Söker bearbetningspartner (20-30 år)
En nyinsjuknad kan vara ganska vilsen. Många värjer sig mot diagnosen.

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Sidan laddades på: 0.263 sekunder