Ärligt, vet jag inte.

Hejsan. Jo, ärligt vet jag inte om det är här jag ska skriva. Men enbart för jag inte vet vart jag ska vända mig så blir det här.

Okej, jag börjar ifrån början.

När jag var liten så kunde det hände ibland att jag det känndes som om jag kom in i en "drömvärld" ibland. Men på något vis kunde jag ta ut mig ur dom. (jag var i medvetande och ingen run tom mig märkte det, det var bara att allt plötlsigt känndes som om jag enbart drömde det jag befann mig i ) . Men sen en gång i årkurs 5-6 så hamnade jag i min verklighets dröm.. ibland tyckte jag det var rätt coolt... men jag hur den "drömmen" vaknade jag aldrig. Jag är kvar dä idag med. Allt känns som om jag går runt i en dimma, en genomskilnlig dimma. Jag känner inte rikgtia känslor. Och även när jag var liten så trodde jag alltid att folk var något annat. Att dom klädde ut sig. Minns specellt en gång.
Jag var väl 5-6 år och min mamma körde runt mig i en vanlig pulka. Plötsligt fick jag för mig att hon var en vampyr och jag bara satt ocg väntade att hon skulle vända sig om och bita mig. Jag var livrädd.
Och såna små händesler har uppstått mycket. Jag kan ibland få för mig att någon är ute efter mig och ska döda mig. Jag vet att det INTE är så, men jag blir rädd och kan inte slita blicken ifrån dörren, skåpet ochh vad dte är nu jag tror den perosn kan komma ifrån.
Även när jag var liten så hörde jag steg i mitt huvud. Jag hatade dom stegen. det var som en hgel amre gick runt i huvudet på mig. Jag vet att jag sa till mamma och pappa att det vcar steg i mitt huvud. dom bara sa åt mig att gå och lägga mig. att det inte var några som gick i mitt huvud.
Och jag drömde mycket marddrömmer som liten. Jag brukadde lägga en tidningen under mitt huvd med en roligt/lykligt uppslag för att skrämma iväg mardrömmarna. Jag tålde inte heller bilder på folk i tidningar, jag var helt säker på att dom hade fått betallt för att vara med i tidningen, och att dom såg allt vad peronsen gjorde som höll i tidningen. Det gjorde att jag inte ivland kunde ha bilder och foton riktiat emot mig. Men allt såna små saker försvann med tiden. Men inte dimman...

Men felet är att jag är lycklig, jag har underbara vänner, jag har en underbar familj, jag bor bra och mår bra. Om man skulle räkna bort min vardag, mitt lycliga liv som jag lever i en dimma. Jag vädlig sosial, bra på att bedömma och ge råd till mina närmaste om deras känslor men varför kan jag inte det till mina?

Jag försökte en gång att berätta för min mamma hur jag kännde mig. Jag förklarade att jag levde i en bubbla... upplevde allt igenom en bubbla. Hon sa att hon förstod, men det gjorde hon inte. Sen ville hon att jag skulle besöka en psykolog. Det ville inte jag.

Även har jag föröskt att berätta det för mina närmaste vänner (2st) men det .. går inte. För jag vet inte hur jag ska förklara . Jag har svårt att förstå mina känslor.

Kan någon här förstår dom. Och hur ska jag kunna 2vakna" uppur min dimma? Jag vill bara känna alla känslor som jag gjorde som liten, vill inte upopleva allt som en dröm. en bedövd dröm.

snälla, kan någon förklara för mig om det är så att alla lever så här, att allt bara hör till vardagen... för då kan jag ju vänja mig (mer än nu, men livet ska väl kännas mer? ) Men om det inte gör det... vad har jag gjort fö fel?
Jag är 16 år.

När jag var liten levde jag också i en fantasivärld. gör det fortfarande, men till skillnad från vanföreställningar kan jag skilja min fantasivärld från verkligheten. jag hade många tankar då jag var liten, jag var hypokondrisk av mig och vågade inte tänka för mycket i skolan, trodde att de andra kunde läsa mina tankar. men jag ser inte alls detta som psykotiskt. jag blev psykotisk vid 15 års ålder, då började jag leva i min egen värld. jag fick vanföreställningar och mådde inte bra. sedan efter nån/några månader kom hörselhallucinationer. efter det började vanföreställningar och paranoia bli allt tätare. jag betedde mig riktigt konstigt, hamnade på sjukhus och fick diagnos schizofreni.

Av egen erfarenhet kan dessa tecken som du har, vara ett förstadie till psykos. Till skillnad från dig blev jag tillbakadragen innan och efter att psykossymptomen slogs ut.

det här är början på en psykos ta kontakt med ett sjukhus så du kan få medecin så du inte börjar höra röster också det vill du väl inte med medecin kan det dära du känner försvinna men förklara för läkaren exakt hur du känner så du får rätt medecin

Hej Cilla.
Jag har inga problem alls att känna igen mig i det här med "dimman" eller "bubblan".
Jag hamnade hos en analytiker för första gången när jag var 33 år, efter att ha blivit övertygad om att jag "behövde prata med någon".
Jag beskrev mina problem för henne (analytikern) på nästan exakt samma sätt som du just gjorde. Om det är "normalt" dvs om alla mer eller mindre lever i en sån bubbla vågar inte jag svara på.
Terapeuten var övertygad om att jag hade känslomässiga "blockeringar" som gjorde att jag levde i denna bubbla. Åtminstonde tolkade jag henne så. Och när jag ser tillbaka på våra samtal så inser jag hur mycket jag ljög för henne, och därmed för mig själv. Jag var väldigt onyanserad i min reflektioner kring min uppväxt, till exempel. Allting hade varit bra och jag hade haft en fin och normal uppväxt. Tralalalaaaa.....
När jag väl brutit ihop första gången, ett halvår senare, förstod jag att jag kunde ha mått katten så mycket bättre än jag gjort de flesta åren av mitt liv. För mig kom det genombrottet som en komplett överraskning, och jag visste inte hur jag skulle hantera allting jag plötsligt såg och kände. Det tog inte lång tid innan jag föll tillbaka "in i min egen värld", in samma mönster som tidigare.
Har kommit fram till att jag inte varit van att bli sedd, eller inte kunnat låta mig bli sedd av ngn. För mig handlar detta om att låta sig bli omtyckt som man är, att våga släppa in någon och öppna sig. Är man inte van vid
det så är det inte så lätt. Men om man lyckas så kan en annan dimension av livet öppnas upp, en betydligt ljusare sådan.
Det är i alla fall min erfarenhet. För mig som ändå hunnit leva i 35 år nu är det en väldigt märklig upplevelse när jag ibland kommer ur "bubblan", dvs när jag HÖR och SER min omgivning på ett helt annat, mycket klarare sätt.

Jag känner också igen mig i dig på det viset att jag ofta fått rollen som den som lyssnar och ger råd. Men när situationen uppstår att jag själv ska förklara hur JAG mår, då låser sig allting, får smått panik och vill nästan fly ut i skogen <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) -->

Allt gott!!!

Maskis

Ps. Måste tillägga, Cilla, att du har alldeles säkert inte gjort något "fel". Dessutom tror jag personligen att det inte är något direkt ovanligt, men något som väldigt få pratar om eller ens är medvetna om själva.
Du har ingenting att förlora på att gå iväg och prata med någon som du kan anförtro dig åt. Om du är 16 år finns nog en ungdomsmottagning, till exempel, och där brukar de vara bra efter vad jag har förstått. Hur som helst tror jag att det är viktigt att du gör något åt detta nu, och inte väntar längre.

Tack för alla svar kul att någon bry sig.

Jo, skönt att man inte är "själv" om att känna så. Trodde faktis inte det heller. Eller snareds hoppades.

Men jag vågar nog inte gå till någon.- tänk om det inte är något "prbolem" uatn dom... kanske tycker jag är för känsligt eller fått för mig något.

jag kan även känna igen mig i det där med att folk kan läsa mina tankar, det är oxå något jag vet om att dom INTE kan göra men tanker inte för mycket när folk är omkring, och tänker inte dumma saker om dom om man säger så...

Men ... vad gjorde du, du som var 33 år?
Vad sa dom till dig när du berättade om du du kännde?

Finns det medecin emot... min dimma?

Tack igen.

Hej Cilla,

Det behöver inte alls vara en början på psykos du nu upplever... du är tonåring, och då kan man gränsa mot det mesta... man söker sig själv, och i det upplever djupare, tidigare gömda dimensioner hos sig själv... du kan växa ur det, och finna större stabilitet, utan att det behöver bli en diagnos eller sjkudom utav det...

När det gäller mardrömmar, dagdrömmar, och känslan av utanförskap, bubblan... så tror jag att många lever med det, många fler än som söker hjälp av psykiatrin... Var glad över din fantasi... den kan du använda dig utav, till att skriva böcker, pjäser, göra film, måla nyskapande bilder, osv... är fanatsin hemsk så kan du kanske bli en deckarföttarare....

Med andra ord, sätt ingen sjukstämpel på dig själv... är du plågad, så sök hjälp och lindring, men ha tålamod med din egen utveckling, det är friskt att vara i kaos i tonåren....

<!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->