Sobril

EN snabb fråga..
Är Sobril Benzopreparat?

Ja det är det. /A

Tack då vet jag. Jag håller på å skriva en bok förstår ni

En bok? Berätta mer...

Det blir en självbiografi som heter "Tårar"
Till den som bryr sig så lägger jag upp hela första sidan som heter. "gapa svälj och le" ursäktar mig redan nu för ev. stavfel eller gramatikfel. Men berätta gärna vad ni tyckte

---
Jag fryser… Nej inte så, jag fryser i själen. Längtar efter värme.
Längtar efter någon som kan ge mig värme, en kram en puss eller kyss.
Den senaste värmen jag fick var så länge sedan, men det finns i mitt minne.
Jag visar mina kalla händer inför penseln och målar på en duk.
Jag målar om tigande tungor som representerar doktorernas tal.
”Du kommer att bli bättre, det lovar jag. Ta dem här tabletterna innan du går och lägger dig så blir allt mycket lättare.” Gapa svälj och le tekniken.
Jag tar tabletterna och känner att jag inte kan fungera utan dem, de gör att jag själv slipper kämpa för livet, nu måste jag kämpa för döden istället.
Min kalla hand träffar Dr. Ericssons hand och jag lämnar rummet och går in på mitt rum, rums kamraten är ute någonstans. Jag lägger mig på sängen och tar upp ett papper och min penna ur väskan som jag inte packat ur, för jag ska ju inte stanna så länge! Eller ska jag det, har han sagt någonting om utskrivning? Nej det har han inte. Han gör vård planer och utvärderingar.
Personalen tycker inte om att jag har penna med mig därför får jag hålla den väl dold så att dom inte tar den. Jag smugglade in den i strumporna när jag kom för två veckor sedan. Dem vill ha den eftersom man kan göra sig illa med den. ”Du kan väl skriva på datorn” säger dem, men det blir inte samma sak. Eftersom jag lider utav dåligt minne, vilket är en bieffekt av någon medicin så måste jag skriva för hand för då kan jag se på texten hur jag mådde när jag skrev det. Sen kan jag läsa den texten och försöka översätta det till tryckta bokstäver i en maskin. Men ofta mådde jag så dåligt att jag inte kunde skriva. Därför låg jag på sängen och försökte komma ihåg mina tankar. Men även det var en omöjlig uppgift, allt stod inte rätt till. Jag frös, värre än någonsin. Det fanns ingen plats för mig i denna bisarra värld.
Ville jag ta del utav detta samhälle? Eller var det mig det var fel på?
Troligen var det så det var. Allt i min kropp är förbjudet område för allmänheten. Jag hade tröttnat på ”Gapa svälj och le” tekniken.
Jag medicinvägrade i smyg. Jag smugglade undan tabletterna när dom inte såg. Men efter någon dag började jag känna mig svettig och ångesten kom över mig och det tog aldrig slut, det är nu på senare tid jag fattat att jag är beroende av benzopreparat, då hade jag Sobril 10mg morgon middag & kväll.
Sen hade jag en extra vid behov som jag brukade ta mitt i natten.
Jag kunde få starka panikattacker mitt i natten och var tvungen att gå in på toa och sätta mig för att inte störa min med patient. Där inne kunde jag sitta resten av natten och bara gråta, emellan attackerna gick jag ut och bad om att få en Sobril eller Theralen, ibland fick jag det men oftast så sa dom ”Men du har ju redan fått det du har på din lista så vi kan tyvärr inte ge dig mer.
Då kunde jag skrika åt dom eller slog jag på det som var närmast. Sen kunde jag tillbringa resten av natten utanför deras lilla krypin där dom oftast var, där inne satt dom skygga för att titta ut på mig som om dom var rädda att jag skulle smitta ner dem. Jag hånlog alltid mot dom när dom gav mig en arg blick och sa åt mig att jag skulle gå in och lägga mig. Men då släpade dom in mig på rummet, och då gick jag lös på mina egna saker.
Kastade mobiltelefonen i väggen och allt detta utspelar sig i Örebro.
---
Här tar det första kapitlet slut.

Hej Mhortz! Du skriver bra, men om du publicerar den på Webben så skulle det vara bra om du satte in fler stycken. Dvs ett mellanrum emellanåt, för att göra texten tillgängligare.

Då är det lättare att följa texten och "hitta" vad du skriver, det blir helt enkelt inte lika tungt att läsa.