Besviken

Jag är besviken. Jag sökte hjälp i maj detta år efter tre år av psykiska besvär och efter första mötet frågade min psykolog om jag ville äta ångestdämpande medicin. Jag sa nej.

Men sedan gick det bara inte längre att leva med mig själv, så i september sattes Fluoxetin in och jag fick även sömntabletter. Nu är det december och jag sitter här fullt medicinerad utan en diagnos eller en plan mot någon typ av tillfrisknande.

Jag vet inte om jag ser mig själv som sjuk. Jag vill ju helt enkelt vara utan mediciner, jag hatar pillren. Men jag tror att det skulle vara så mycket lättare för mig att leva utan mediciner om de berättade vad som är fel på mig. Jag bryr mig egentligen inte om det skulle vara så att jag bara är en självupptagen snorunge med hormonproblem eller om jag skulle vara deprimerad eller rent utav ha en personlighetsstörning, jag vill bara veta så att jag kan hantera mig själv. Visst får jag samtalsterapi, men även fast jag bett om att få det mer strukturerat så vill inte min psykolog det. Med mer strukturerat menar jag att jag istället för att komma dit och prata om varför himlen är blå, så skulle jag hellre vilja att hon frågade mig saker och bestämde vad vi skulle kunna gå igenom under samtalet och sånt. Annars känns det som om jag är min egen psykolog, då hon inte säger något.

Är det verkligen rätt att ge en person mediciner fast denne inte har någon diagnos eller plan på en väg mot ett bättre liv? Det känns så otroligt fel för mig. Är det någon som blivit bemött på liknande vis?

Du har antagligen en psykodynamisk terapi... kognitiv beteende terapi (KBT) är mer strukturerad... kanske skulle du trivas bättre med det... jag har prövat båda... i den psykodynamiska terapin fick jag prata fritt om vad jag ville... i KBT arbetar vi mer med strategier... den psykodynamiska terapin hjälpte mig att lära känna mig själv som person... KBT:n hjälper mig med strategier om hur jag hanterar svåra situationer...

Ibland kan symptomen vara diffusa och oklara, vilket gör att det kan ta tid att ställa en korrekt diagnos. Men ofta brukar läkaren eller psykologen misstänka en viss diagnos, som de då kallar för arbetsdiagnos. Jag misstänker att de tror att du lider av någon speciell diagnos, men att de vill inte säga något förrän de är 100 % säkra på att det är rätt.

Tack för era svar!

De har inte tänkt ställa diagnos eller hjälpa mig hitta en strukturerad väg tillbaka. Jag går till ett ställe där man får gå och samtala, och så ger de medicinering också. Där ställer de inte diagnoser, varför vet jag inte riktigt. Ungdomshälsan heter det. De har inte skickat vidare mig till vuxenpsyk eller någonting. Jag vet inte vad jag kan kräva för hjälp heller eftersom jag inte vet om jag behöver det eller inte. Behöver jag någon annan terapiform eller vad? Det kan inte ens de svara på och ändå har jag gått där i ett halvår. Jag tror inte att de ens vill svara. Det är nog egentligen inte det som de gör. Jag vet varken ut eller in... Ska jag kräva ett utlåtande eller vad?

Diagnos är man säkert försiktig att uttala.
I ungdomsåren kan det vara naturligt med
psykiska kriser.
I mitt fall dröjde det mer än tio år innan någon
läkare sa rakt ut att jag hade diagnosen
schizofreni.
Vid förfrågan innan dess ville inte läkare svara.
Fast medicineringen tydde på schizofreni eller
i alla fall psykos.

Jag funderar också på om jag haft eller har en livskris eller någonting sådant, därför vill jag inte att de medicinerar mig egentligen. Man ska inte medicinera personer som genomgår en kris, det är någonting man måste lära sig att ta sig igenom eftersom det är så livet är. Men jag blir förbannad när jag får mediciner och skit men aldrig får veta vad som egentligen är fel. De försöker inte ens ta reda på vad som egentligen är fel. Det gör mig frustrerad!

Vad tråkigt att du fått gå utan diagnos så länge... Jag själv skulle gärna vilja ge vad det nu är ett namn. Då blir det mycket lättare för omgivningen att tackla det också... Men än så länge brukar jag säga att jag är "dum i huvudet", för jag har inget bättre svar när de frågar varför jag inte kommer och hälsar på, varför jag alltid dissar och varför jag är så konstig.