jag vill inte dö

det känns väldigt osäkert eftersom en inläggning på barn- och ungdomspsyk i Stockholm måste planeras långt i förväg. inte alltid, men oftast. senaste gången var jag nästan tvungen att DÖ (till följd av ett självmorsförsök) innan jag blev inlagd. ska det vara så? jag vill inte behöva genomföra ännu ett självmordsförsök [i:1goqtbae]och kanske lyckas[/i:1goqtbae] innan dom tar mej på allvar. detta kanske bara gäller i Stockholm, för jag har även erfarenhet av psykiatrin i Skåne och där la dom in mej under tvång trots att jag inte kände något behov av sluten psykiatrisk vård (jag var inte psykotisk, jag mådde helt enkelt inte så dåligt).

jag är välkänd inom BUP och dom vet att jag är sjuk, och ÄNDÅ är det så otroligt svårt att få hjälp! jag har förstått att det är mycket "enklare" på vuxenpsyk, i fråga om när man kan bli inlagd. jag är 17 år, snart 18. måste jag i så fall vänta flera månader till innan jag kan bli inlagd? ska det vara så i "välfärdsstaten" Sverige?

det är så svårt att få hjälp och jag vill verkligen leva...

Vilka problem har du? Vilka symtom? Skulle en inläggning verkligen hjälpa dig? Eller behöver du någon annan hjälp... som stöd i öppenvård... terapi... mm?

Du vill ju inte dö... men du vill ha hjälp... då är inte självmordsförsök någon bra väg alls... ofta blir vården negativt inställd till folk som gör självmordsförsök i syfte att tvinga fram sin vilja... det kan bli svårare att få en plats då...

Jag tycker att du ska prata med dem om vad du behöver och vill ha... prata med dem akut eller i öppenvården... men tänk igenom vad du egentligen behöver... kanske är det en tät samtalskontakt, eller någon medicin som kan dämpa dina symtom... eller plats på något behandlingshem om du har en mer djupgående problematik... fundera över vad du själv egentligen vill...

jag är ung, men jag har relativt nyligen fått diagnoserna Bipolär sjukdom typ 1 och Borderline personlighetsstörning efter att ha varit sjuk i snart 5 år. jag är inskriven på ett behandlingshem men jag får inte bo där p.g.a att personalen tycker att jag har en dålig inverkan på dom andra ungdomarna där. jag går även hos en samtalsterapeut 2 gånger i veckan och familjeterapi 1 gång/vecka och det har jag gjort sedan innan jag insjuknade. men det har aldrig hjälpt mej speciellt mycket, visst, det är skönt att "prata av sej" med någon som inte dömmer en men jag har inte blivit bättre av det. jag har inget dolt trauma som jag måste bearbete, jag har bara en psykisk sjukdom och jag känner att den börjar ta kontrollen över mej igen.

jag har varit inlagd ett flertal gånger förut och det brukar hjälpa mej på ett sätt som samtalsterapin aldrig kunnat. jag tror att det har något att göra med trygghet.

Du kan också gå till;
<!-- w --> www.borderline.nu <!-- w -->

För att hitta likasinnade.

RavenJosephine skrev: jag är ung, men jag har relativt nyligen fått diagnoserna Bipolär sjukdom typ 1 och Borderline personlighetsstörning efter att ha varit sjuk i snart 5 år. jag är inskriven på ett behandlingshem men jag får inte bo där p.g.a att personalen tycker att jag har en dålig inverkan på dom andra ungdomarna där. jag går även hos en samtalsterapeut 2 gånger i veckan och familjeterapi 1 gång/vecka och det har jag gjort sedan innan jag insjuknade. men det har aldrig hjälpt mej speciellt mycket, visst, det är skönt att "prata av sej" med någon som inte dömmer en men jag har inte blivit bättre av det. jag har inget dolt trauma som jag måste bearbete, jag har bara en psykisk sjukdom och jag känner att den börjar ta kontrollen över mej igen.

jag har varit inlagd ett flertal gånger förut och det brukar hjälpa mej på ett sätt som samtalsterapin aldrig kunnat. jag tror att det har något att göra med trygghet.

Bra att du har samtalsterapi... det kan dock ta ett tag innan den hjälper.... jag antar att du går i psykodynamisk terapi... den brukar man gå i under flera år för att mogna som människa... det finns också DBT som kan vara speciellt bra vid borderline...

Synd att du inte får bo på behandlingshemmet... det kanske är just vad du behöver egentligen... både trygghet och terapi...

Det finns ett behandlingshem utanför Stockholm som RSMH driver som heter Baggensudden... de specialiserar sig på att hjälpa unga tjejer med borderline... kanske det skulle vara nått för dig...

Visst kan en inläggning ge trygghet för stunden... men jag hoppas att du ska finna tryggheten inom dig själv...

Mediciner kan ju också hjälpa mot bipolär sjukdom och mot borderline problematik... du kanske behöver nått som gör dig lite stabilare ett tag... då kanske tryggheten infinner sig...

Hoppas att det känns bättre idag....

jag önskar att jag fick bo där på heltid igen, där känner jag mej iaf ganska trygg. idag känns det lite bättre, det kommer och går det där.

Baggensudden? jo, jag ska kolla upp det.
tack för omtanken!

//RJ