Rädsla för "återfall"

Hej
När man så sakta börjar att må lite bättre infinner sig en stark rädsla för att bli sämre igen. Men som min psykolog sa, att ofta tänker man att "just nu klarar jag detta, men om det blir värre så klarar jag det inte". Alltså det är lätt att ta ut saker i förskott. Jag tänker tex att jag klarade krisen förra hösten, men om det blir värre klarar jag det inte.
Men som Joel Slack sade (jag var också på Respekt seminariet) att på något sätt finns en så stark överlevnadskraft hos människan att man klarar mycket mer än man tror. Han beskrev att en människa kan ta sig igenom fruktansvärda saker som organism, även när inte intellektet fungerar. Han sade att om han hade förstått intelektuellt vad som hände när han var som sämst hade han aldrig orkat fortsätta leva.
Så man måste ju på något sätt lita på sin inre kraft och att denna är starkare än de destruktiva krafterna.
Joel Slack sade också att varje människa bär inom sig en väldigt stor kraft som man inte är medveten om.
Så är det kanske. Man får väl försöka att inte oroa sig för att få ett "återfall".
Jag lever ju nu och jag får försöka att ta vara på varje stund fast det känns som allt närsomhelst kan braka sönder.
Hur gör ni andra för att stå ut med skräcken för att må sämre igen? Har ni några tips på vad man kan göra för att inte fastna i den rädslan?

Jag undrar faktiskt samma sak...

Självbevarelse driften är stark.

Min läkare säger att jag är kraftfull men utnyttjar dom resurserna alltför sällan. Det krävs ganska mycket själ för att visa sina krafter på ett dynamiskt sätt så det blir tyngd i det. Kraften kan finnas där ändå även om själen kommer på eftersjälken men det känns långtifrån likadant. Joel Slack har rätt i att man klarar mer än vad man tror. Det mest omöjliga kan vändas till att bli en möjlighet om man bara utsätter sig för det och fattar att det går oftast bättre än vad man tror. Vad jag gör för att inte hamna i den värsta skiten igen är att lyssna mycket på Gregorian. För den musiken håller mig vid liv.

Jag ser rädslan att hamna i sjukdom igen som ett steg framåt i utveckling. Då har man tagit ett steg framåt.
Den här rädslan släpper efter ett tag och man får mer och mer avstånd till att riskera att bli sämre igen.
Igår tänkte jag lite över att jag i somras hade tvångstankar om självmord. Idag när jag mår mycket bättre kommer tanken om självmord aldrig upp.
Jag tror det är likadant för alla. Det går framåt hela tiden, för skulle det inte göra det så skulle det bli olidligt att leva.

mvh Fredrik

Är jätterädd för återfall. "Förr" var jag inte det, utan när jag väl kommit hem efter en sjukdomsperiod var jag glad och tyckte att livet lekte och var övertygad om att jag aldrig mer skulle bli sämre igen och framför allt aldrig mer bli inlagd. Gång på gång på gång lyckades jag övertyga mig om det. Men nu orkar jag inte samla på mig någon sådan positiv energi längre. Tycker att det är hopplöst att det aldrig kan få fortsätta vara bra någon längre tid. Har totalt givit upp hoppet om att aldrig mer bli inlagd. Vågar inte hoppas eller drömma om en bra framtid när det gång på gång visar sig att det brakar ihop. Vet att ingen människa mår jättebra konstant hela livet, men de hamnar väl inte på psyket så fort de inte mår bra!? Är så less Vet inte hur man ska ta sig igenom livet.