Samtal i morgon

I morgon är det dags för mitt samtal för veckan. Jag ska få mitt hjälp och stöd för denna vecka. Jag kan berätta att jag sovit lite dåligt, och att det kanske kan hänföras till de traumatiska händelser jag varit med om.
Kanske kan jag få hjälp med att muntligt sätt ord på det jag varit med om, det jag såg i höstas bland annat. Men i grund och botten kanske felet är att jag ställer frågor som ingen annan än jag själv kan svara på. Och jag vet ju svaren inom mig, det är ju bara det att jag har en osäkerhet som gör att jag måste söka bekräftelse från andra hela tiden.

Lycka till med samtalet imorgon!
Jag känner (eller kände) också ofta stor osäkerhet och behövde hela tiden bekräftelse på mina idéer. Jag genomgick för många år sedan en serie samtalsterapier som inte gav mig någonting dock. Jag blev bara förvirrad av psykologen som inte hade några egna åsikter, det enda han sa var att jag kanske hade något trauma från barndomen. Stor hjälp var det inte för mig!
När jag 2004 blev diagnostiserad med schizo-affektivt syndrom så fick jag dock hjälp på ett annat sätt. För det första medicin och för det andra samtal om min situation. Min läkare och case manager är så duktiga att jag börjat lita mer och mer på mig själv och mina egna åsikter/intryck. De stöttar och ger goda råd. Idag känner jag mig frisk igen, för första gången på 10 år.

Tack. Det jag framförallt är missnöjd med med min vård är att jag känt mig motarbetad för min kroppsfixering. Jag har hållt på med träning i syfte att forma kroppen i hela mitt liv, och det är något jag vill fortsätta med. Jag är till viss del kroppsfixerad, men det är något jag står för och som jag valt själv. Nu vill jag bli smalare och få bättre kondition.Om de inte kan stötta mig i det jag vill, varför ska jag ställa upp på deras villkor. Hade jag inte mina idrottsliga drömmar och mål (har tävlat i styrkelyft bland annat) så skulle jag inte orka med min vardag.
Sedan är det det här med min psykosdiagnos som jag har med mig i bagaget utöver Asperger som jag haft väldigt svårt att acceptera. Men man får väl lita på Läkarens bedömning eller att de gjort så gott de kan i alla fall. Det enda jag vet är det jag sett och hört...

Jag förstår dig. Jag blev också kroppsfixerad på sätt och viss efter att jag börjat med medicin. Jag upptäckte nämligen att jag gick upp minst 15 kilo och till slut blev det ohållbart. Jag har aldrig hållit på med någon avancerad träning (förutom simning och volleyboll) men efter att jag börjat medicinera blev jag både tjock och orkeslös. Jag krävde att få byta medicinen Zyprexa mot något annat. Min läkare och case manager var mycket förstående och lät mig byta till Abilify. Jag har nu gått ner 10 kilo och har ungefär 10 kvar. Så det lönar sig att prata med dem och stå på sig! Lycka till.

Fredric, jag kan helt relatera till din strävan att få träna och vårda din kropp. Men vad är problemet? På vilket sätt stöttar de dig inte? Hur som helst så låter det jättepuckat att de inte uppmuntrar det. Motion är ju en jättestor friskfaktor. Sen är det ju aldrig bra när saker blir tvångsmässiga och begränsar livet i stället för att berika det. Mitt träningsintresse har inte alltid hållit sig inom rimliga gränser...

Jag var lite orättvis, visst uppmuntrar de till motion, det är bara det att om jag ska ta mig till elitnivå som jag var förut så får jag göra den största delen av jobbet själv.