Jag undrar om det är normalt att njuta av en psykos? Någonting hände mig för några år sen och jag kom till sjunde himlen. Jag fantiserade fritt om olika sexuella eskapader jag haft och fick skrattanfall. Jag kände mig storslagen och fick bland annat för mig att jag räddat en massa människors liv. Jag tror inte att jag var manisk eftersom jag inte var produktiv men kanske var det en hypomani? Mina föräldrar ansåg att jag inte mådde bra och lämnade över mig till akutpsyk där jag blev intagen(trots att jag inte hade självmordstankar) och diagnostiserad med psykos. Det jag undrar är: Finns det någon som upplevt eller hört talas om något liknande? Min psykos är det bästa jag varit med om. Efter några dagar, då jag skrattat som mest, blev jag alldeles lugn och varm i kroppen. Det hade nog slutat där om det inte var för att min mamma tvingade in mig på psykakuten där det började om igen.
Jag låg inlagd 3 månader på vuxen psyk. Inte hade jag roligt där.
Då var det jobbigt mestadels av tiden. Den avtrubbanden nötande rädslan, ovissheten o få kämpa på egen hand.
Det var jätte svårt att fördriva tiden då jag inte hade någon öppen social kanal men ändå var de nått illabådande som fyllde med ocker.
Ingen kung sits där. Men euforin svällde över lite överallt.
Det var ett sätt att underbyggda en G....rund.
Å på så sätt överleva på inom räckhåll fortförfarandet.
