Hej.
För några veckor sedan fick jag en psykos likt ingen jag tidigare fått. Det var något av det värsta jag varit med om. Då jag inte var patient på en psykosmottagning vid tillfället (och har inte varit på 1,5 år då de var så säkra på att borderline var mitt största problem, vilket det nu visat sig inte var sant) så var det ingen som kände igen tecknen. När jag sökte hjälp på akutpsyk fick jag höra att de var de tre doser risperdal jag tagit någon vecka tidigare som var boven till hallucinationerna. Detta var så fel. Jag sökte hjälp men fick höra det där av en skötare, fick inte ens träffa läkare för han satte själv diagnosen att jag mådde bra. Sedan kom paranoian, vanföreställningarna och ännu värre hallucinationer. Jag trodde verkligen de var sanna och jag var så fruktansvärt rädd under hela den helgen och framåt. Efter några dagar av rädsla för mitt liv tvingade min pappa mig till akutpsyk igen. Där fick jag träffa samma skötare som gången innan, men som tur var så var en annan skötare också med den gången och han bestämde sig för att direkt prata med läkare som satte LPT. Skötaren jag träffat tidigare tyckte det var fel, men ville inte säga allt för mycket om vad han tyckte medan den andra skötaren var i rummet. Självklart blev jag akut inlagd, och läkaren ville få in mig på en psykosavdelning, men avdelningen sa nej med motivationen att jag inte hade en psykossjukdom. Så jag hamnade på allmän psyk, som sa att JA du har schizoaffektiv sjukdom. En vecka senare och väldigt mycket medicin senare så blev jag utskriven, och mådde bra i några dagar. Sedan kom depressionen. Jag mådde så dåligt, grät fast jag inte tidigare kunnat gråta, låg i sängen som jag annars hatar att göra osv. LPT igen. Medicinhöjning. Läkaren där sa "det är nog schizoaffektiv sjukdom du har". 22,5 mg zyprexa, 15 mg stesolid, 7,5 mg Imovane och 3 tabletter litium varje dag. Och då, tillslut, började jag se ljuset i tunneln. Medicinen blev min räddning. Hade även tidigare fått en remiss till OCD mottagning och hon satte för några dagar sedan diagnoserna OCD och, tro det eller ej, schizoaffektiv sjukdom på mig. Samt att läkaren som skickat remissen till OCD mottagningen även sa "jag tror du även har schizoaffektiv sjukdom". Jag har nu fått det bekräftat av fyra läkare, att jag är schizoaffektiv, och den där skötaren på akut psyk kan slänga sig i väggen med sitt "du är inte sjuk"-snack. Jag hade psykos. Jag blev deprimerad. Men nu mår jag bra. Kanske kommer behöva äta antidepressiva också enligt OCD läkaren trots att man med sjukdomar inom bipolär spektrat helst ska undvika dom för att undvika mani, men hon sa att "ibland överväger fördelarna nackdelarna". Jag har även fått en ny remiss till psykos mottagningen och efter fyra snabba diagnoser om att jag är schizoaffektiv så lät det på läkaren som att dom ska ta mig an.
Det jag vill säga med detta är att det är svårt när man är i psykos att veta vad man ska lita på, men nu vet jag att man ska lystra efter sanningen och inte gå på det första man hör. Jag är glad att jag kom ur min psykos med livet i behåll. Det hade kunnat gå så illa. Och om jag nu får börja på psykos mottagningen så kanske de kan upptäcka tidiga tecken så jag slipper gå igenom en till psykos inom den snara framtiden. För det var så jävla hemskt, men jag kom ut på andra sidan, för jag fick hjälp, tillslut. Jag är inte anti mediciner längre, för de, och min pappa och pojkvän, har räddat mitt liv.
Författare till inlägg
