Dömd att vara ensam för alltid?!?

Förr satt vi kedjade i ett uthus året om med knappt några kläder året om och maten var knappt vi fick, klassade som farliga, ett framsteg att vi är borta från den tiden i Sverige men fortfarande i Afrika existerar det.
www.politiken.se/xartiklaroffs/utskrift/7996
Min farmorsmor dog på Lunds sjukhus 1908 och ligger begravd där

Det är bra att vara ärlig. När jag dejtade mitt ex. pratade vi om våra diagnoser på dejten!
Vi hade i.o.f. träffats några gånger tidigare via en gemensam bekant.

Nissegossen bara för det har blivit bättre ska vi ge upp och lägga oss ned och dö? Det kan bli bättre det är jag övertygad om.

Beklagar verkligen det som hände din farmors mor och även på ditt förflutna!

Jag satt inlåst i min ungdom på rättspsykiatriska i nästan åtta år för misstankar om ekonomiska brott vilket dom kunde inte bevisa och misshandel av tjänsteman och där plus olaga hot och våldsamt motstånd plus lite småstöldrr och en sak till som dom hittade inga bevis för så jag blev inte dömd för olaga vapeninnehav! Så satt jag inlåst i min ungdom pga misstankar helt utan bevis och småbrott! Det är inte som jag har rånat, kidnappat, våldtagit, torterat eller mördat någon! Dom kom fortare ut än mig jag var den sista av dessa femton på min avdelning som kom sist ut!

Ja det kanske är sant att det är bra att vara ärlig men vill ju inte heller att diagnosen ska komma ut o man vet ju aldrig om han talar om det för någon.Sedan vet.man ej hur.han tar det.men det får man ta! Jag vill bo med honom men osäker att jag klarar det med mitt hälsotillstånd som går upp o ner. Ett särboförhållande känns på sätt o vis bra oxå när man träffas ibland ... osäker som tusan!

Kattis35 skrev: Hej jag har schizo affektiv och har träffat en kille o vi träffas ibland men det har varit ett avståndsförhållande ... Hur mycket man ska egentligen berätta?Jag Har berättat att jag haft en psykos och fortfarande äter medicin för det men han vet ej exakt vad ja har för något och hur mitt mående som går lite upp o ner egentligen är. Han vill flytta ihop o helst gifta sig ....men jag är så osäker och framförallt rädd att jag ej skulle klara det. Jag vill inte bo ensam och jag vill ej vara ensam men hur ska det gå... han har inte sett hela bilden av mig eftersom vi bara ses ibland o ej bor tillsammans. Fler här som har ett förhållande eller är sambos som kan dela med sig av era erfarenheter? Kram på er!

Omedvetet indoktrineras man in i samhället, beroende antingen på ensamhet eller en relation! Man får högre status om man är ihop! Att det är svårt med relationer beror på hur man är van att leva sedan tidigare! Har varit ungkarl hela mitt liv, och nu plötsligt träffa någon som man älskar, gör att bara det kan åstadkomma en rejäl stressfaktor!

Men berätta inte allt på en gång, utan ta de viktiga sakerna allt eftersom samtalen och ämnena lämpar sig för ngn slags bekännelse. Det viktiga är att man är ärlig med sig själv, men även mot partnern. Att fibbla i förhållanden skapar en osäkerhet hos båda parter! Men känner du ngt viktigt så säg till killen att du behöver mycket egentid! Mvh!