Hände i Slovenien att folk frågade vad ja gjorde o då var ja helt öppen me de o sa "jag är sjukpensionär för ja har psykosproblematik". Oftast brydde sig ingen, en svensk snubbe sa "verkligen? ok, klart du ska va här, vad ska du göra, ska du bara sitta hemma o runka för att du har en sjukdom liksom!? Då vet ja om du e lite frånvarande nångång varför."
Nångång blev det tyst när ja sa min diagnos. De flesta andra radade bara upp sina diagnoser, en snubbe som va min bästis där hade piller för varje problem ja hade, han hade allt o frågade om ja behövde. Han snortade sina mediciner från en spegel o frågade alltid mig om ja ville ha, ja sa "nej jag har egna". En annan finsk kille ville bjuda mig på hasch, jag sa "nej jag borde inte röka det för ja har lite psykosproblem". Men sen typ 3: e gången den skickades runt sa jag "ok ge mig lite! o han sa "ok, if you promise not to go crazy on us you can have some!?". Vilket ja tyckte var rätt roligt o inget hände.
