Frankensteins monster?

Ja, tänk. Innan den här senaste historien med våld i samhället som sägs bero på psykiskt sköra (helst psykotiska då) hade jag ju mina funderingar på att berätta för läkaren om nojjorna, men nu...? Hur ska någon egentligen kunna be om hjälp, om samhället talar om psykiskt sköra som om de var Frankensteins.

Ja, värre ändå. För bokens Frankenstein var inget monster. Han såg bara ut som ett. Shelleys Frankenstein var däremot väldigt rädd. Ett rätt ovanligt monster faktiskt, som läste och längtade i det längsta efter den mänskliga kärlek och värme han läst om. Men när han närmade sig de andra behandlade de honom illa. Frankenstein var skapad skör och blev bemött som ett monster.

Jag har aldrig upplevt 'imperativa' befallande röster, men blir periodvis fruktansvärt rädd. Paranoid. Och ibland alldeles för rädd för att inse paranoian. Och alldeles, alldeles för rädd för att be om hjälp, eftersom jag 'vet' att jag bara ska skadas fysiskt och tillintetgöras då. Helst drivas till självmord. Japp.

Att alla talar så mycket om tvång och kontroll av de som har psykotiska problem, eller tvångsvårdats skapar incitament för att hålla sig borta från hela apparaten. Det låter snart livsfarligt att tala med sin öppenvårdsläkare om något som kan uppfattas som psykosnära.

Med alla fördomsfulla skriverier (och galna psykiatrer) finns goda skäl att inte söka hjälp...

Jag drar mig inte för att berätta om mina vanföreställningar för min läkare. De flesta vet säkert vad det handlar om och har inte fördomarna som människor i gemen kanske har. De kan dock hjälpa dig att komma tillrätta med dina vanföreställningar, men antagligen bara om du är ärlig och berättar det.

Jag tror faktiskt läkare kan vara mer oroliga när man inte berättar om sina vanföreställningar. Fast jag gissar bara. Du har ju inga vanföreställningar som skadar någon annan än dig själv, så det är ju inte farligt att prata om.

Finns mycket man måste lära sig här i livet. En viktig sak är att skita i vad andra tycker och tänker. För det första vet man inte det, för det andra så är det deras fel om de tänker felaktigt. Nästan ingen vet väl om att du har haft psykotiska problem heller och de som vet om det är ju insatta i problemet och vet att du inte är farlig alls.

Alltså jag förstår verkligen att t.ex. Nissegosen känner att det här jättejobbigt. För som jag har förstått så vet de flesta i hans område om att han har schizofreni. Men du, nissegossen, har bevisat tusen gånger om att du bara är en jättesnäll farbror så du behöver inte känna något stigma av det här heller. Du behövs som en motvikt till det som skrivs i tidningarna, annars blir det aldrig bättre. Var stolt över dig själv!

Du är säkert inte ensam Sylviaplath, det är jag säker på. Stå på er! Prata inte om självmord Sylviaplath. Du är mycket starkare än ett självmord och har ju en familj som tycker mest om dig i hela världen!

kram och god natt,
Molgan

:lol: :lol: :lol:

Funderade nyss att göra en liten målning till min läkare, med den krypterade titeln (och meddelandet): 'Aranopia', och en slags bild av orden: 'Ilja, Ala, Illit' centrerade kring bokstäverna 'VTT'. Men det skulle ju kunna uppfattas lite märkligt.

/SylviaP



Ps. Vill bara förtydliga. Jag är ärlig mot min läkare. Frågar hon så svarar jag ärligt. Däremot berättar jag numera verkligen inte allt. Fast de är ändå bra att ha som någon trygghet iallafall. Och hon har sett snäll ut hittils, men det vet man aldrig. Oj vad man kan råka illa ut när man anförtror sig. Och Nissegossen uppskattar jag mycket.

Va snälla ni är! :lol:

Kan tala om att jag kände bara för att göra en tårta igår mitt på dan! Så, jag gjorde det och bjöd mina grannar på den!

Skall alldeles strax gå och ta en bit! Den vart mycket smarrig!

Fick faktiskt en flaska vin utav en granne! Han och hans son har i veckan varit förkylda och hemma från jobb respektive skola!

Jag har gett dem lite extra i den här veckan bara för att de varit sjuka! Så flaskan kunde jag ju då inte säga nej till! :lol: :lol: :lol: