Tvångsvård

Jag har tappat vänner, utbildning, flickvän, jobb med mera, precis som PSR har beskrivit att han gjorde när han var sjuk.
Nu försöker jag efter en period av tvångsvård kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv ute i samhället.
Man kanske aldrig kan bli helt frisk, man är ju den man är, men man borde ju kunna leva ett bra liv ändå menar jag.
Ibalnd kan jag tycka att det är orättvist att man får spärra in sådana som mig, för att jag är lite avvikande, när det finns folk som jobbar med oss
som är minst lika udda själva.
Livet är orättvist ibland.
Kanske fick jag vård för att få skydd mot mig själv, så sa en kontakperson jag har.

Höll på att bli tvångsintagen i går kväll när jag ringde psyket och bad dem att avrätta mig. Det hela resulterade i en ganska lång dialog men eftersom jag verkade klar och välmotiverad så kom de aldrig och hämtade mig. Men det var ytterst nära.

Att vara inlagd är väl något av en ömsesidig skräckupplevelse där man upplever personalen som hårfint mindre galen än en själv. Om man nu ens kan avgöra skillnaden mellan pesonal och intagna. Fast de brukar ju ha namnbricka eller nåt som bekräftar att de tillhör personalen.

Jag tycker att de flesta som jobbar inom psykiatrin har jobbat alldeles för länge och har anpassat sig till systemet.

En vanföreställning jag haft, som jag inte pratar högt om, är att jag kan få för mig att vissa i personalen varit intagna själva.
Edgar Allen Poe har skrivit en novell om ett slott, där manförvarade psykiskt sjuka, där patienteran tog över och låsta in personalen...

Jag har aldrig haft tvångsvård, så jag har inga egna erfarenheter. Jag förstår att tvångsvården är traumatisk för många och kanske den egentligen borde kräva debriefing och extra samtalsstöd för många. Kanske eftervården efter tvångsvård är eftersatt och att det skulle krävas mer insatser? Har ni några idéer vilket stöd man behöver efter en period av tvångsvård?

Jepp.
Man behöver hjälp med precis ALLT, man kan tappa färdigheter som att sköta sitt hem, sin hälsa med mera när man är inne.
Jag började t o m röka en period, vilket egentligen är något jag är helt emot.
Sedan behöver man hjälp med att skapa sig en ny identitet ute i samhället, man kanske har gjort något hemskt.
Man behöver hjälp med att återgå till det man gjorde tidigare, till exempel att studera eller arbeta, vilket är svårt nu när (som de säger i alla fall) arbetsmarknaden är kärv.
Man kan behöva hjälp med tandvård, eftersom medicinerna kan göra att tänderna blir sämre.

Har ni några tips på hur man kan leva ett bra liv som en annorlunda person ute i samhället?

PÅ min avdelning har vi en bra och förstående Läkare, men det är klart de kan ju inte acceptera vad som helst.
Det är ju bra att det inte är accepterat med våld till exempel, då skulle ju personalen kunna slå patienterna när vi blir sjuka eller tvärtom.
Och det vore ju inget bra.
Jag tycker det är etikst motiverat med tvångsvård i de fall då en person kan anses skada sig själv fysiskt eller ekonomiskt genom sina handlingar eller då det vid brott mot andra framkommer att personen ifråga inte kunnat inse konsekvensera av sitt handlande eller varit väldigt pressad. I annat fall tycker jag att man kan döma till fängelse.