Extrema kontraster i drömmar och livsäventyr

Inspirerad av diskussioner om modeller igår så tänkte jag berätta om konstraster i mitt liv.

Jag har för ett x antal år sedan passerat 30. Jag är medelålders. Ja, fy vad hemskt. Just nu drömmer jag ofta om ganska basala saker. Som att våga klippa till en riktigt häftig frisyr, börja träna för att få tillbaka bicepsen eller lägga på mig ett par kilon för att slippa utstickande ben överallt.

Fast det fanns en tid då jag drömde om något helt annat. Något mycket större. Något positivare. Jag drömde om att bli modell. Genom min mors goda vänner så fick jag pröva lyckan i New York. Jag var väl där i kanske 2 månader.

Tur hade jag haft när jag fick in ena foten, men sedan så skulle det kämpas. Jag visste att det var mycket, men inte att det skulle vara så mycket.

Jag såg upp på min största idol. Nämligen legenden Ms Leslie Hornby. Att jag inte var något i den klassen förstod jag. Men jag ville prova. Satsa allt på ett kort, för att se. Kanske hade det gått vägen?

Jag slängdes snabbt in i en värld där det mesta bestod av proteiner. Omelett på äggvita till frukost. Kyckling till lunch. Fisk till middag. Före, mellan och efter det en massa proteindrinkar. Om man hade skött sig väl på gymmet så fick man kanske en tunn skiva melon sen.

På kvällarna ordentliga mängder alkohol för att överhuvudtaget stå ut. Vem hade orkat med? Vi var en antal unga, men hårdhudade, killar och tjejer från olika länder. Vi hade kommit för att få den maximala lyckan. För att bli ett ansikte.

Jag hade tänkt mig en dans på rosor. Jag hade absolut inte föreställt mig hela arbetsdagar i gymmet och boot camp före frukost. Jag ville träffa, vara med och älska dom kända. Istället hamnade jag på en träningslägenhet långt utanför Manhattans silvervyer. Vi var 7 pers som delade en 2:a. Det mesta skedde i skift.

Jag blev aldrig en internationell ikon. Jag blev inte det välkända ansiktet som unga såg upp till. Jag blev inte den som umgicks med eliten.

Jag hade kroppen, utseendet fast det var ändå något som dom saknande. Det där lite extra. Det där som gjorde att jag mindes mig. Hade jag ansträngt mig så hade jag väl fått fram någonting. Något tomt.

New York är modellernas Mecka. Det verkar som att alla man ser på gatorna är modeller. Eller åtminstone varit. Grupper av tjejer på högklackade skor som skrattade i kapp. Som tävlade genom att få till den där lite extra bilden. Dom ansträngde sig från att gå från bakgrund till framsida.

Jag var mer tveksam. Fast vem skulle inte bli det i en värld där män är kvinnor, och kvinnor är prostituerade? I en värld där man synades under lupp hela dagarna. Där man inte fick utlopp för någon känsla.

Jag hade varit med på någon modevisning. Stod antingen som levande modell eller presenterade dom små sakerna. Man var tvungen att börja på det sättet. Resten fick man avancera sig till.

Droger blev snabbt en av dom ständigt närvarande pelarna i livet. Jag tog, backade och flydde. Efter 2 månader så tog jag mig gråtande ut till John F. Kennedy-flygplatsen och flydde fältet. Jag orkade inte.

Sedan så började jag efter en utbildning att jobba på barnpsykiatrins klinik i orten där jag tidigare bott. Flyttade ett par gånger och hamnade till slut i denna stad där jag än i dag bor.

Fast vad hände däremellan? Från det att jag försvann från BUP avd B, tills det jag började synas på gatorna igen? Ingen kan ha vetat mitt lidande. Få känner till att jag levde ett liv som inte var värdigt. I hela 5 år, på slutna psykiatriska avdelningar.

Jag levde bakom ett antal låsta dörrar, där bältessängar och överfallslarm var det vanliga. Och jag lärde mig snabbt reglerna för det nya livet. Det tog inte lång tid innan man kände till alla regler som gällde, men också hur man kom ifrån dom.

I flera år drömde jag om att få klippa mig hos en normal frisör i centrum där det användes saxar och knivar. Istället blev jag klippt av sjukhusfrisören med enbart en trimmer för att saxar ansågs för riskabelt.

Jag drömde om att slippa hästdoserna av läkemedel som gjorde att jag sov mycket.

Jag drömde om att få bli utlsläppt för att återigen börja få gå på toaletten utan att ha någon i hälarna.

Från att ha varit en blivande modellkandidat till att ha blivit ett fall så svårt att jag under 5 år skickades land och rike runt. Tills jag prövat mig igenom hela läkemedelsboken. Och legat i bälte så mycket att det blev en märklig känsla att inte ha remmar fastsatta på 5 ställen på kroppen. Från att ha varit den spralliga killen från Sverige som dyrkade Twiggy, till den som fick vård på ställen där även tunga kriminella satt.

Jag satt där och räknade dagarna till nästa länsrättsförhandling. Skötarna blev mitt liv, livet som jag bara längtade efter att få avsluta.

Men vad hade hänt? Hade det sett annorlunda ut om jag stannat kvar i New York, för snart 20 år sedan? Hade jag blivit någon annan än den jag är idag? Hade jag kanske sluppit alla dessa år av lidande. Och istället levt som modell. Den modell som jag velat bli. Och kunnat bli. Men den som jag var lite för feg för att vara.

Ibland önskar man att få veta varför livet blev som det blev. Kanske hade jag gjort annorlunda om någon vred tillbaka tiden. Jag kanske hade varit en ikon. Jag hade kanske sluppit att få näring genom min lilla knapp i bröstet. Jag kanske hade sluppt att vara den jag blev. Den som jag är. Och enligt läkarna alltid kommer att vara.

Jag undrar vad det var som fick mig att åka tillbaka till Sverige, just den dagen. Och jag undrar också varför avdelningsläkaren beslutat att behålla mig på avdelningen. Men också varför jag blev utslängd från intensivvårdsavdelningen. Från att ha varit vaktad av starka skötare, rakt ut till ingenting.

Jag kommer nog aldrig att få veta. Trots det har jag så många frågor. Om livet. Om varför det blev så tokigt.

Och varför jag, eller andra i mitt ställe, fattade beslutet som kunde förändrat hela mitt liv.

Kanske hade jag varit helt frisk om jag stannat kvar. Jag hade kanske aldrig behövt ha kontakt med psyk.

Jag har så många frågor. Men väldigt få svar. Jag kommer aldrig att få veta. Men det hjälper att få skriva av sig. För att sätta ord på det. För att själv försöka förstå.

Tänk om jag bara hade...

<!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) --> :rolleyes:

Mammas son!
Tycker du skriver väldigt bra och fängslande.
Du borde ge ut en bok om ditt liv och dina erfarenheter från både modellvärlden och åren inom psykiatrin....

Allt gott från vnv

Jag håller med vnv!
Mycket fängslande och intressant historia.

Mammas son! Du verkar inte tro på ödet? Bra! Ingenting är förutbestämt, man måste gå på magkänslan. Om du inte hade stuckit från New york, så kanske du hade varit en knarkare, som hade dött för nitton år sedan. Var glad för att vi på viska har kunnat ta del av dina författarkunskaper.

Du berättar rakt och koncist om dina bekymmer före detta anorexia nervosa. Om du funderar på en roman? Så berätta i en annan jagform än den du är! För en berättelse behöver en distans till jaget.

Dina matvanor bekräftar en begränsad kunskap om din matintag. Du trodde det räkcte med protein-drinkar. Intellektuellt förstår jag att du föll i fällan, med denna modefixering. Men samtidigt så känner jag att du har fallit i naivitetens fälla, att du tror alla om gott.

För att ta dig ur denna fälla, som avgör om livet ska levas på några månader när, så måste du intala dig att bli frisk. Du måste ha ett mål, för att slippa dessa medicinska symptom som kräkningar och dylikt, du behöver nog medicin resten av livet, du kanske måste acceptera detta?

Men du verkar bara leva dag för dag? Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig, men har det gått så långt i ditt fall, så kanske vi bara kan räkna timmarna i ditt fall? Använd då timmarna som är kvar till att skapa ngt som alla kan ha nytta av i igenkännandets tecken. (Jocke!)

Jocke,
Nej, jag tror inte på ödet. Jag anser bestämt att envar (och ibland någon annan i ens ställe) fattar beslut. Jag valde att vända på klacken och åka ut till flygplatsen. Fast jag drömmer ibland om att jag gjort annorlunda.

Mina matvanor på den tiden var väldigt bra. Åt fullt normalt och åt en hel del sötsaker som man var väldigt noga med att bannlysa i New York. Hade en hel del problem med att slippa allt som var förbjudet. För att överhuvudtaget ha en chans inom den branschen var jag tvungen att stå på deras diet för att få en än mer profilerad kropp. För att orka ännu mer på gymmet och så.

Jag hade då inga tendenser till anorexi eller ätstörning UNS. Inte som jag kan minnas. Jag har nog alltid varit ganska strikt med vad jag äter, men aldrig haft ångest för att ha ätit för mycket.

Att jag troligtvis kommer att få medicin hela livet är jag helt införstådd med. Fast jag försöker att undvika det.

Jag fick min dödsdom för ungefär 3 år sedan. Som jag skrev i min berättelse för ett tag sen här. Men jag överlevde då. Den palliativa psykiatriska vård som jag fick, upphörde efter ett tag. Dom måste ha insett att jag inte skulle dö, åtminstone inte just då.

Jag försöker hela tiden bättra på mitt index. Förut räknande jag timmarna, ja ibland till och med minutrarna till nästa ångestpådrag med påföljande bältesläggning eller tur till somatiska akuten. Så är det inte längre. Nu har jag perioder som jag mår bra i, också. Det hade jag inte ett tag.

Jag hoppas innerligt att ingen behöver räkna mina timmar. Inte föränn den dag som jag dör av något naturligt.

Stark text!

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!