Kamrater! Ett dilemma för oss med själverfarenheter är en s k livslång fattigdom.
Säg att man insjuknar, som tonåring. Under sjukhusvisstelse är ofta inkomsten, ekonomisk bistånd (socialbidrag). Sen skrivs man ut. Man ansöker då om och får sjukersättning (sjukpension), eftersom man inte klarar av ett arbete,tyvärr. Då får man en summa i efterskott, för mellanskillnanden sjukersättning minus den summa som har fått dess för innan från socialkontoret. Den summan kan tyckas vara stor typ 20.000 SEK. Då vi oftast tar steget och flyttar in i eget boende, typ rn mindre hyreslägenhet. Pengarna på kontot går oftadt åt för möblemanget, en TV-apparat o s v.
Sen är det lite grann att "leva som fattig" resten av livet. För även om ekomomin går runt för det nödvändiga i ens liv. Men och åter men bör verkligen just vi inte kunna göra en utkandsresa, köpa några s k sällanköpsvaror, typ dator m m?
Mitt förslag är att vi som är intressepolitisk aktiva i t ex RSMH, bör pårverka politikerna, så att det skall finnas speciella fonder för oss för då kanske TVn är förbrukad. Systrar och bröder vi måste kämpa och åter kämpa för våran rätt som andra människor i det svenska samhället!
