Lillebule:
Det är väldigt trösterikt att ha en egen värld, en egen dimension att vända sig till när man är ensam eller ledsen eller bådadera. Det kan vara bra att vistas en kortare tid där, men sedan måste man ut igen. Till verkligheten och livet. Hur jobbigt det än må vara.
På något sätt får jag en bild av en livmoder när jag läser ditt inlägg. Att kura ihop sig invid den eviga naturen och slumra till...
Det är regressivt och destruktivt det du håller på med. En vuxen människa måste ta ansvaret helt ut och inte banga ur. Hur skulle du själv ha hanterat det om din mamma hade valt att sugas upp i en "annan dimension" och smitit från sitt ansvar?
Livet består av både guld och gräs. Visst kan man få drömma sig bort en stund. Men absolut inte fly bort i en fantasivärld där ingen kan nå en. Otack är världens lön, javisst. Men låt det vara det då, du vet ju ändå att din "dimension" finns kvar när du behöver den.
