När jag var 13 fick jag min första psykos och hamnade på akuten för lite över ett år, jag bev genast lagd på mediciner. Xyprexa, Abilify.. Senare solian, leponex, seronil.. I varje fall, efter att jag blev hemlagd började de första tecknen på symptom som blivit en mardröm, ett helvete. Jag började se sämre och imellan väldigt väldigt suddigt. Dessa var de första tecknen, sen började ögonspasmer, dragningar i ögonen som först tvingar mig att se nedåt, och snart efter det börjar de dras upp i huvudet. Tillika blev jag bortavarande, kunde inte koncentrera mig, utan blev och stå i flera minuter och bara tittade uppåt.
Dessa ögonsymptom blev bara värre och värre. De kom varje dag. Jag gick till skolan, och kom VARJE dag hem, halvblind. Jag såg strukturer, men eftersom ögonen var uppe i huvudet var det väldigt svårt. Min hemstad är liten, så jag hittade hem. Därefter låg jag i sängen hela resten av dagen, kunde inte träffa kompisar, hade inga hobbyer, kunde inte ens gå ut och gå med min hundvalp på kvällen. Detta pågickk under ett halvt år, jag bönade och bad min psykiater som jag skyller på. Han vägrade lägga in mig för att byta mediciner, han vägrade ens ge tillstånd för mig att byta på öppenvård. Jag hatar ingen människa så mycket på jorden som honom. Orsaken till att jag säger detta är att jag efter att ha slagit handen genom en glasvägg pga ren frustation då jag var halvblind, gjorde handen sönder ordentligt. Att det skulle ha måsta gå till det förrän han trodde att jag verkligen mår piss.
Jag fick snart tid till neurolog, och han konstaterade att eftersom jag blivit på medicin så länge, har min hjärna formats efter medicineringen. Detta betyder i princip att om min psykiater skulle ha ändrat min medicin i början, kanske jag skulle kunna se normalt idag. Istället vägrade han ge mig hjälp. Han tom nedvärderade mina symptom, och jämförde mina ögonspasmer med att svettas. Han sa att " Vissa svettas då de blir nervösa, du får ögonspasmer".. Det är inte normalt att få ögonspasmer. Ingen jag känner får dessa. Han tyckte ungefär att det var helt normalt. Och det enda rådet han gav var att jag skulle försöka leva med dessa.
FAN att jag försökte.. Jag försökte varje dag. Men vad gör man då man varit en aktiv flicka, med massor av vänner och hobbyn. Mittiallt måste sluta ALLT? Inga resor, inga vänner, inga hobbyer...
Nu, efter 7 år med dessa ögonssympton, har jag börjat hitta knep för att minska symptomen. Men det betyder inte att jag kan resa, för det kan jag inte. Jag kan inte ens nu med mina 20 år, resa med kompisar och shoppa i en annan stad. Jag har väldigt svårt för nya hobbyn, ta bilkort är det ens ingen frågan om. Jag är nervös varje gång något roligt händer, födelsedagar tex, då jag inte vet när attackerna kommer. De kan förstöra så mycket för mig. Jag kan inte leva fullt ut normalt mera...
Och allt detta skulle man ha kunnat undvika ifall mina meciner skulle ha ändrats tidigare. Nu kommer jag troligen leva med detta resten av mitt liv. Hur skall jag kunna ha barn? De behöver ju min fulla uppmärksamhet. Hur skall jag jobba? Hur skall jag flytta och studera någon annanstans??..
Vet inte vad jag vill med den här texten, kanske det finns nån som upplevt något liknande?
