Ode till 27:an

Autistiska barn kan bli våldsamma och det blir jobbigt för föräldrarna. De kan få Risperdal en kort tid mot sådant beteende.

Det är alltså över tio år sedan den bästa avdelning jag varit på stängdes. Vad tiden går. Jag pratade om 27:an med en man idag och han höll med om att den avdelningen var bra. Först stängdes lokalerna tillfälligt då det sades vara mögel i lokalerna, sedan fick de hux flux ej ha tvångsvårdade patienter där. Jag minns att vissa ur personalen hade sina egna kläder på sig. Det kändes inte alls sjukhuslikt, sedan låg 27:an kanske en kilometer från sjukhuset. Byggt i sutteräng, hur det nu stavas, men själva avdelningen var överst, där nere träningskök och terapirum. Vad jag saknar 27:an.

Jag tror att vårdtiderna på psykosenhetens (numera psykossektionen) var längre än vad det är på "vanlig" avdelning. Men det gjorde inget, jag nästan trivdes där. Det var där jag träffade två personer som jag har som vänner.

En dag i veckan åt vi lunch vid träningsköket, då var en patient med och lagade mat som denne önskat veckan innan. Jag gick på bildterapi. Bortkastat på mig, men bra att man i alla fall erbjuds det. Det funkar för andra, så jag klagar inte.

Idag får man ingen hjälp, det blir två veckor på PIVA och sedan två veckor på "vanlig" avdelning. Det är dåligt med resurser. Jag hade inget emot att vara inlagd på 27:an.

Vad är egentligen vitsen med renodlade psykosavdelningar? Jag gör inte mycket väsen av mig, så för mig kanske det inte spelar någon roll vilken avdelning jag hamnar på.

Det är inte bra att blanda missbrukare med psykospatienter till exempel.

Jag var på vanlig avdelning förra året och gick runt och pratade med mina röster. Då sa en skötare åt mig att sluta; "De andra kan bli rädda".