Därför väljer jag bort psykologer!

Hej!

Jag väljer bort psykologer av flera skäl. Men detta är nog det viktigaste Jag tror helt enkelt inte att de kan ge mig några vettiga svar. Och jag vill veta saker, förstår ni. Vad hände? Varför?

Har dessutom blivit "sviken" av flera psykologer förr. Den sista bara stack och lämnade mig utan motivation. Det gjorde ont, för jag gillade henne och hade utsett henne till personen jag skulle berätta om övergreppen för... Jag fick på nöten helt enkelt! Och samma sak med psykologen före henne, fast henne hade jag i hela 4 år på vuxenhabiliteringen... "Frankie har inte den problematik jag jobbar med", skrev hon i min journal. Så ny psykolog, nej tack! :väggen

Jag hade en farmor som alltid sade till mig -Lyssna på ditt hjärta. Det kommer aldrig ljuga för dig.

Och det har jag levt efter. Ingen annan kan ge mig svaren jag behöver, bara jag kan göra det.

Hmmm... Är inte riktigt säker på varför jag skriver detta... Men det känns bra att få ut det ur mitt system....

Kram till alla som behöver en kram!

Du kan nog hitta annan person som stöd i din återhämtning - det behöver inte vara en psykolog.

Kram till dig med! :hjärta

Min psykoterapeut var läkare och det var inte helt fel. Psykologer har jag inte haft så stor nytta av heller.

Ok.

Tack för kramen Isa-Alise.

Jag kan alltid kontakta kuratorn jag träffade en gång... Hon kanske kan "acceptera" mig på vuxenhabiliteringen, trots att jag inte har "rätt" problematik...

Psykologer är också människor. Fast inte lika länge

Den jag hade var lite naiv tycker ja... Som som gick bakom ryggen på en.
Annars så var hon snygg och så.

Men att lita på vete fan. Jag hade kommit på att Jag var schizoid och ville "bolla" detta med henne.

Då var det tryggt spänning i hela huset. Och kollegerna gjorde vad de förmådde just då och vad de kunde då.
Med hjälp och stött insats.

Pappa svärtade iofs ned avskyvärt mycket med sin "sketna" närvaro.


Det var typ att inse att jag har fel trycka på sekreterarknappen dricka mitt förbannade kaffe samt att det bjöds på småkaka.

Men hela skiten i sej var naiv och ganska Korkad faktiskt. Och ändå var de ända enheten för trauma typ. Där de skulle
vara lugnt, lugn miljö med guldfiskar o, de där. Fast de varken säkrade eller tryggade något alls....


Så de fanns inge golv. De kunde vara hur otryggt som helst inget var säkrat. Det var först när båda, "händerna" gick som jag
först då blev accepterad av hela den här Vård karusellen.

Ser man på de snett tog de mig ca 7 år att bli accepterad. Jag kunde lika gärna varit slängd i en papperskorg.
Det finns mycket mobbing tendenser i sjukvården. Och för mig för min del var inget säkrat.

Jag har en pappa som personligen strider mot mig socialt i 15 förgående åren. Nog för att
bli katatonisk livet ut. Detta i sig ger utslag. Att jag är ett ofog. Bland mina grannar blev jag med också för den delen,
även en social fiende som måste bekämpas.


Allt är sinnes sjukt. Sen hamnade jag här på hem.... Vården i sig e gott o väl sinnes sjuk tycker jag.
Kram, På dig :hjärta :hjärta