Liten förtvivlad guldfisk i en stor skrämmande skål...

Hej,

Jag skrev ett litet inlägg här för ett tag sedan men vågade inte svara
för jag kände mig så dum. Det handlade om relationer...
Jag har precis blivit av med min pojkvän sen 7 år tillbaka och jag känner mig helt alena och förtvivlad över att vara själv...
Jag är psykiskt sjuk så jag har isolerat mig mycket sista åren...
Dvs jag har jag gjorde mig av med mina vänner när jag flyttade för
att jag blev så sjuk.
Nu känner jag mig förtvivlad för att jag sitter här själv i denna stora stad..
och det känns som att jag inte leva utan honom...
Hur kommer man vidare från en sån här sak...
det här är det svåraste jag gjort och inom mig så vill jag bara kasta in handuken men jag försöker hålla mig flytande för mina stackars föräldrars skull...
Är det någon anna som upplevt samma känsla eller liknande som mig så
snälla skriv gärna rad eller två...jag skulle bli så glad då.*


Många hälsningar till alla därute som vill.*

Lilla guldfisken <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Hej Lilla Guldfisk!
Jag skulle egentligen gå och lägga mig när jag såg ditt inlägg.
Vill bara uppmuntra dig och säga att allt ordnar sig till det bästa med tiden (normalt).
Jag har haft flera förhållanden som har tagit slut, t.o.m. medan jag varit sjuk, men jag har alltid hittat en ny partner. Mitt liv kan inte vara bättre när det gäller familj och relationer idag.
Det gäller bara att hitta rätt person. Du får vara kräsen och ställa krav på din partner även om du har en diagnos!
Jag är schizo-affektiv men har lärt mig att ta tillvara varje dag och känna glädje över gemenskapen som vi delar hemma. Det är underbart!
Lycka till.
Kram!

Hej Lilla Guldfisk! Jag fårstår hur du känner det. Jag har också förlorat mina vänner. Jag orkade inte umgås med dem när jag var dålig. Istället isolerade jag mig och satt med släckta lampor i min lägenhet och skakade av rädsla. Jag var övertygad om att folk "var ute efter mig". Nu har den vanföreställningen försvunnit, tack vare medicin och terapi. Men det kommer nog att dröja ett tag tills jag har fått nya vänner igen. Först nu förstår jag egentligen hur viktigt det är med vänskap.
Lycka till!

Det brukar ofta sägas att om man blir vän med sig själv blir man vän med människor runt omkring. Om du orkar, försök finna någon att vara en vän för och slösa inte bort alla dina resurser på en pojkvän som det är slut med.

Vet inte heller om det kan vara en tröst att tänka på att egentligen är alla människor ensamma med sig själva. Man kan känna sig ensam fast man är bland vänner.

*kramar*

/Sofie

Hej på er och tusen tack för era svar!
Ja blev jätteglad*

Jättetack Balder för dina kloka ord dem ska jag lägga på minnet...
kanske kan jag hitta någon så småningom igen...
som behandlar mig väl...jag ska inte ge upp hoppet...
ditt inlägg ger mig verkligen hopp!

Tack till dig också Flux...hoppas att både du och jag kan hitta några vänner igen. Man får inte ge upp...inte du heller*

Stort tack till dig också Sofie för dina kloka tänkvärda ord...
du har helt rätt i allt du säger... :idea:
Idag känns det faktiskt som att jag kan tänka mig att försöka leva vidare helt själv...
det är bättre att vara själv än med någon som gör en ledsen...

Kram till er och tack för att ni piggade upp en ledsen själ. <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

*Många hälsningar från lilla guldfisken.*

Ett tips! Undersök om du lider av en depression för det finns ett gratis självtest på Internet. Du hittar testet här:
www.deprimerad.net/allm/testa/madrs.htm
Depressioner går oftast att behandla med antidepressiva läkemedel, men viss psykoterapi har också effekt. Motion är också bra mot depression.