Ärlighet inom vården (Varning för ilska) tw-triggerwarning

Vill för säkerhets skull intyga att jag medicinerar regelbundet och vill även vara tydlig med att det jag skriver till trots ber jag er inte ta det som att det på något sätt är min åsikt att man inte bör ta sin medicin.

En retorisk fråga. Hur många har av vården fått höra att de lever med vanföreställningar? Har ni varit under tvångsvård eller rättspsykiatrisk våd, antar jag att många svarar ja på denna fråga. Att ens verklighetsuppfattning ifrågasätts skapar stor förvirring och ångest då själva grundvalen för din tillvaro inte längre är solid eftersom den ifrågasätts. Själv ansågs jag lida av vanföreställningar vilket gjort att jag i decennier levt under ett sorts tvång (kommer kanske nu att diagnosticeras med OCD ) att ifrågasätta allt jag trott på. Idag händer det väldigt sällan att jag vågar slappna av och helt enkelt bara tro något. Om jag har en uppfattning idag kan jag i flera led visa vad den bygger på och att det är svårt att ifrågasätta den. Att min tillvaro präglats av detta behov av förankring i något som inte riskerar att plötsligt visa sig inte hålla för granskning eftersom en läkare då kan hävda att jag är sjuk har inneburit att jag länge varit tyst och inte velat dela med mig av det jag lärt mig. Då jag upptäckte att bl a det att de ansåg att jag led av storhetsvansinne på grund av att jag råkade säga att jag ville bli läkare och även råkade säga att jag förstod vad filosofen Kirkegaard menade eftersom jag också passerat det stadiet inte var helt befogat då jag visade att de betyg jag erhöll vid gymnasiestudier enbart var högsta möjliga i alla ämnen och att jag kunde bevisa att de teorier Kirkegaard ställer upp går att utveckla undrade jag om det kunde finnas annat jag trott som jag kunde antingen avfärda eller bevisa vara sanna. Med hjälp av stora författare och vetenskapsmän men framförallt filosofer (och tolvstegsprogrammet som jag vet fungerar, och idag varför det fungerar) kan jag idag säga att mycket av de vanföreställningar de sa jag led av inte alls är vanföreställningar utan bara vetskap om mycket besvärande och väldigt obekväma företeelser som i samhället förmodligen anses vara berättigade för att det ska fungera. Och visst, om jag ser tvåhundra år tillbaka i tiden kan jag kanske tänka mig att detta var något man kunde tro på. Idag är det nog mer så att det passar vissa att det fungerar på detta vis.

Jag har blivit ombedd av NSPH att ha åsikter om hur den rättspsykiatriska vården ska kunna förbättras då det sägs finnas vilja att lyssna till brukarna. Uppdraget sker efter önskemål från rättspsykiatrin själv. Jag har bett att få ställa en fråga. Nämligen vad den rättspsykiatriska vården är menad att ge för resultat? Är det endast meningen att samhället ska vara skyddad från våldsdåd och annat i framtiden eller är det även av intresse hur det blir för den intagne. För om finns en omtanke om patienten är det möjligt att uppnå den önskvärda tryggheten på ett sätt som till och med är säkrare än att förlita sig på nuvarande metoder och som även ger möjlighet för individen att leva ett meningsfullt och till och med produktivt liv. Det skulle också innebära att rädslan för rättspsyk och så kallad kryssning inte längre behöver innebära att vissa (som jag) tar sitt liv om de riskerar att på nytt bli dömda för våldsdåd. Jag ser stora möjligheter att kunna förverkliga detta utan att jag för den skull flummar ut utan håller mig till rena fullt möjliga åtgärder som inte behöver belasta budgeten. Låt mig till och med gå så långt att de ekonomiska konsekvenserna blir ett plus eftersom jag förmodar att personaltätheten kommer att kunna minska och att incidenterna med att det förekommer våld på avdelningarna blir betydligt färre. Tyvärr är ett svar inte längre nödvändigt. Jag har varit tydlig i mina kontakter med psykiatrin att det bara finns en möjlighet att skapa tillit och att vården för mig i framtiden ska bli meningsfull. Att den jag möter är ärlig och tar ansvar för sina handlingar och det bemötande jag får. Trots att de är fullt medvetna om min våldsbenägenhet som jag dessutom varit ärlig med att berätta ibland är större än de trott (anledningen till detta undanhåller jag er medvetet) fortsätter de riskera att provocera mig även om jag förklarat att jag inte kan tillmötesgå deras avsikter på grund av det jag i mitt liv gjort och t ex arbetat med. De förnekar inte längre det jag säger och lyssnar idag på mig när jag berättar hur jag jag vill hantera min sjukdom med medicinintag och annat jag ber om att få tillgång till. Kanske de till och med för vidare mina slutsatser om varför vissa saker som ibland innebär tragiska förluster sker och hur detta kan förhindras. Vet att det skulle innebära väldig känslomässig smärta för de som då skulle inse sin skuld i att vissa idag inte finns med oss. Begär inte att de ska kunna göra det jag bevisat att jag kan eftersom de då skulle riskera sin egen mentala hälsa. Det skulle dock vara möjligt för dem att ibland be mig hjälpa någon enstaka individ om de var villiga att föra en dialog med mig. Jag har under de sju år jag befann mig under rättspsykiatrisk vård och de tjugo därpå kommande åren hos öppen psykiatrin aldrig fått EN ENDA fråga om varför jag gjorde det jag gjorde (kanske för att de visste att den främsta orsaken var att jag av en läkare på psykakuten vägrades hjälp även om jag förklarade att jag skulle sticka ner en människa om jag nekades ens en kopp kaffe, och gärna en smörgås, och tjugo trettio minuter av läkarens tid) eller mina tankar om psykos och schizofreni som redan från början var formulerade, om dock ännu inte bekräftade. Denna ärlighet och vilja att ta ansvar lyser trots detta med sin frånvaro vilket fått mig att inse att det trots de fina orden även den här gången kommer att stanna vid just fina ord. De kommer dessutom att stolt kunna påpeka att de lyssnat på brukarna. Allt väl och i sin ordning förutom att man som vanligt glömt oss. Jag tänker inte medverka till detta och låta mig tystas av att jag stryks medhårs och har möjlighet att känna mig viktig. Därför skriver jag nu detta för att styrka er i era kontakter med vården. Ge dem nu för guds skull inte möjlighet att försvara det de gör genom att reagera med att bekräfta att psykiskt sjuka våldsbrottslingar inte kan ta eget ansvar!
Så länge som dem här tråden är öppen kommer jag att svara på och kommentera era inlägg. Låt det bli en konstruktiv och stöttande tråd där vi hj'lper och kanske ibland kan erbjuda tröst åt varandra.

En sådan lång berättelse tyder på diagnosen Aspergers syndrom.

Oj, texten skulle behöva delas in i stycken. Använd radbrytning ibland! Jättesvårt att läsa som den är nu.

Rättspsykiatrin har fått kritik för långa vårdtider och att vårdtiden är obestämd. Tidigare sas det att den rättspsykiatriska vården skulle minskas med 90 % och de flesta skulle få fängelse eller tidsbestämt straff. Jag vet inte hur det gick med det. De som sitter på rättspsyk är där för hot och våld, men inte mord så ofta. Eftersom det finns även psykiatrer som är kritiska. Rättspsykiatrisk vård är dyr och kostar miljoner per år och person.

Asperger. En ny tänkbar diagnos. Kan se att vissa savanter skulle kunna fastna över skrivmaskinen och åstadkomma i alla fall mängdmässigt något sådant här. Annars.... Du får gärna utveckla vad du menar så ska jag läsa det. En vän utomlands har faktiskt fått för sig att han i väl mogen ålder lider av aspeger/autism och dessutom är utvecklingsstörd. Eftersom jag vet att han är en av de bästa säljare jag stött på och att han framgångsrikt skött ett eget företag är min, utan vidare forskning i saken, uppfattning att det förmodligen beror på den omfattande konsumtionen av Cannabis som han dessutom livnär sig på att odla.

Ska absolut tänka på textformateringen som styckes indelning mer. Vet även att mina meningar, om än korrekt svenska blir svårlästa.

Det är inte längre läkaren som avgör om påföljden blir vård eller fängelse vilket inneburit att färre befinner sig under vård nu än tidigare. Min reflektion är att det borde innebära att alla på avdelningen nu har gjort väldigt allvarliga brott och är uppenbarligen gravt sjuka. Det innebär ännu värre omständigheter för de intagna. De värsta brotten patienterna gjort sig skyldig till är i min mening inte våld. Inte ens dödligt våld som mor/dråp utan de som sker mot värnlösa kvinnor och barn som våldtäkt och pedofili. Vissa gör ju för säkerhets skull skyldig till båda sorters brott. (Förlåt väldigt grov humor, beror förmodligen på att jag ofta om nätterna legat med en dörr som inte går att lås och väntat på att en som passar in på denna beskrivning ska göra allvar av sina uttalade hot.)
Rättspsykiatrins kostnad är idag, om jag fått rätt uppgifter, uppe i 10000 :-/dygn
Det är dessa pengar som jag menar skulle kunna investeras på ett mycket bättre sätt som skulle kunna innebära långvariga och trygga liv i frihet efter vården.
Ingen som ännu reagerat med igenkännande på något i texten? Ja ja. En del av mig hoppas att ingen inser vad det jag skriver innebär