Haha - som om det inte var nog...

[size=150:2luvne4u]Grattis, Hanna![/size:2luvne4u]

Man mognar mycket när man blir mor... hormonerna hjälper en att utvecklas för att kunna finnas till även för en annan männiiska...

Du kan få stöd och hjälp, avlastning från en kontaktfamilj, föräldrautbildning och stöd finns säkert på både kommunen och från psykiatrin, om du vill och behöver ha det...

Du måste själv bestämma om du vill ha barnet... och vill du det så försök att bejaka föräldrarollen med hela ditt hjärta... även om du behöver stöd...

Om du inte orkar ta hand om barnet själv kan du finnas där i alla fall... med dig själv, med uppmärksamhet, presenter, tid, lyssnande...

Kanske kan du finna en familj eller ett behandlingshem som tar emot både dig och barnet och hjälperbåda av er...

Eller så kanske du kan bo i ett kollektiv med flera familjer som vill bo tillsammans och dela föräldraansvaret och barnpassningen...

Det finns många alternativ om du letar efter dem... abort eller klara allt själv är inte de enda alternativen...

Samtidigt vill jag tillägga att om du väljer abort ska du inteskuldbelägga dig själv... du har rätt till ett liv du klarar av... du har rätt att välja att inte fullfölja graviditeten... och du är inte sämre för det... det kan vara ett klokt beslut... och du kan vara mer ansvarsfull genom att välja det...

Du själv måste fundera på vad som är bäst för dig själv... hur du vill ha ditt liv... och vad du orkar med och vill...

Jag vill börja med att tacka för alla råd och meningar. Det känns märkligt att så många människor reagerat så starkt på det här och angagerat sig. Samtidigt är det mitt beslut och trots allt som hänt mig tidigare, är det utan tvekan det svåraste jag någonsin behövt fatta. Jag vet inte ännu, även om jag kommit fram till hur jag står i olika avseenden. Jag pendlar inte längre i hur jag känner. Bara i frågan om vilken livsåskådning som är viktigast för mig att ta hänsyn till.
Det går inte att fatta ett riktigt beslut då jag innerstinne vet vad som är rätt mot mig på ett värdsligt men också religiöst plan. Min tro är fundamental för mig. Den har alltid styrt mig och "jag" är väldigt mycket baserad på den. Samtidigt är det jag som ska orka leva det liv jag fått. Då går det inte att offra allt. Speciellt inte i ett samhälle som är så lite styrt av andlighet...Jag vill gärna ha stöd och hjälp som jag fått av många här: Admin + Abzu+Tikki och Isa-Alise tex, mern inga fler predikningar åt något håll och inga goda råd. Ni kan ändå inte besluta åt mig då problemet ligger på en helt annan nivå för mig känslomässigt än vad många här tycks inse. Behåller jag barnet kommer jag göra det bästa av situationen. Gör jag det inte så vill jag bara glömma. Okej?

Ja, det var jag som skrev föregående inlägg. Jag bara glömmde att logga in innan jag postade det. Kram på er alla!

Du har mitt helhjärtade stöd i att göra det du finner bäst för dig själv... jag finns här med min egen erfarenhet av att vara drabbad av psykisk ohälsa och ha barn och familj... det är svårt... men det går... jag har behövt stöd periodvis... kan dela med mig av min erfarenhet av stöd om du vill... annars finns jag bara här och kan lyssna...

[color=red:2j6cc6nn][size=150:2j6cc6nn]LYCKA TILL![/size:2j6cc6nn][/color:2j6cc6nn]

Kram, Isa-Alise