Aloha kära Viska-familjen...

Har haft en riktigt tuff helg.... Och känner mest nu att jag bara vill krama om er allihop eftersom flera av "oss" varit med om "same shit".... (förlåt för uttrycket...)

Jag har "ääääntligen" vågat berätta lite mer konkret för min make om röst-perioden. FY F*N vad det var jobbigt....

Ända sedan rösterna försvann (4 år sedan) har jag inte vågat yttra för nån vad "de" sa. Eller hur det verkligen uppfattades för mig. Jag har inte vågat ta emot eventuella reaktioner. Att folk skulle tycka att jag, som person, var äcklig eller grym, farlig osv....

Jag vet inte hur ni andra med grymma röster har upplevt det. Asså mer konkret, inte bara allt detta jobbiga med vad de säger och så... Utan utöver det.
Jag bara kör ett litet exempel och ser om någon känner igen sig i själva "känslan"....

En av de röster jag hade var en snubbe som angav sig själv som styck-mördare. "Han" berättade om hur han styckade folk och åt delar av dem. Under tiden som "han" berättade kunde jag känna de känslor som "han" hade under tiden han utförde dessa grymma saker. Känslor som fick mig att spy rätt ut för att de var helt "fel-kopplade" från vad jag annars känner för "såna handlingar"... Vad "han" kände vill jag faktiskt inte gå in på här, det äcklar mig så...

Under den tiden jag fick terapi fick man först höra från psykvården att alla dessa röster var ens egna tankar och personligheter som gjorde sig "hörda". Vilken Bull-shit!!!
Jag har under dessa 4 år trott, eller snarare varit så rädd att dessa onda röster varit en del av mig! Jag har knappt pallat att se mig själv i spegeln - velat bara springa så långt från alla de som jag älskar för att jag inte en dag skulle bli som ett av "monsterna".
Det som slutligen fick mig att våga tänka på exakt vad rösterna sa under den värsta perioden - var den undersökningen om att 3 centrum i hjärnan är på högvarv när man hör röster. Alltså hörseln, minnet och talet. Att de centrum liksom "smälts" samman som en ren "soppa". Att ur minnet kan liksom vad som helst finnas - tankar, upplevelser, känslor, saker man hört andra säga tidigare... osv, osv... Sen adda tal-centrat till det, plus lite hörsel.... Kan bli rätt otäcka resor...

När jag berättade för min make grät han rätt ut - han hade aldrig fattat att känslor kunde kopplas in, från "dem". Han kunde inte fatta att jag sett på mig själv som någon sorts "ondska, redo att bryta ut"-känsla. Han har trott att "röster är röster". Visst supertufft, men ändå - möjligt att bearbeta.

Varför kunde inte denna forskning ha funnits för hundra år sedan? Då hade sååå många kunnat gå vidare från allt det otäcka som uppspelar sig i ens inre.

Förlåt alla Viskare, om detta kanske är ett känsligt ämne - men jag mår verkligen piss nu.... Jag orkar inte riktigt med att ta emot alla dessa minnen från röst-perioden och samtidigt se hur jag stängt av mig själv för att jag varit så rädd för att jag skulle förvandlas till ett odjur en dag....

Kram och eloge till oss alla....
Som en vän sa "Skål för ny forskning!"

XOXOX - malin71 ... och tack för att ni finns....

stooor kram till dig


//Räven

Bra att du vågade berätta... med sina närmaste måste man kunna vara ärlig... annars finns inget förtroende...

Läskiga budskap från rösterna... men röster och tankar är inte samma sak... rösterna tror jag har sitt ursprung i mycket djupare psykologiska skikt, och kan spegla ens rädslor tex.. du är kanske jätterädd för dessa otäcka uttryck och då är det en svag punkt - rösterna kan skrämma dig på detta sätt...

Tänk på ditt eget inre som ett rum... tankar och känslor och röster kan komma in som gäster i ditt rum... och du kan be dem gå därifrån... döm inte tankarna, känslorna, eller rösterna... låt dem komma och gå utan att påverka dig... så kan du bli starkare när du har en iaktagande hållning till dem... och till slut be dem lämna rummet när du vill slippa dem...

Starkt att du berättade och det är nog bra för dig själv att du satte ord på det hela också!

Jag hade aldrig rena "röster" utan en extra tanke i mitt huvud som inte kändes som min egen. Vad jag förstått, så påminde min "Tanke" mycket om röster i det att den var rätt aggressiv, kommenderade mig och var väldigt otrevlig och nedlåtande.

Det är säkert väldigt olika för olika människor, men för mig var Tanken nog egentligen en del av mig själv, som jag inte gav utlopp för.
Tanken började försvinna när jag tillät mig själv ha mer känslor, även om det var negativa känslor. Jag skrev och skrev ur mig allt jag kände, att sätta ord på allt var svårt men gjorde det mer hanterbart.

Tycker att det är konstigt att ruskiga deckare och thrillers
är så populära. Kan det vara så att en del personer slipper
psykos och röster med hjälp av berättelserna. För mig
själv så är sådana där historier bara bränsle för mina
psykoser dock.

Tack för att du berättade lite om din rösthörartid! Det var intressant. Håller med dig i ditt skålande för ny forskning. Konstigt att inte forskare idag vet mer än de gör om att höra röster. Det måste ju folk ha gjort länge, länge.