Vad jag ångrar kan inte göras ogjort. Jag blev erbjuden att stanna kvar på en lönebidragsanställning på verkstaden jag jobbade på. Det var facket som erbjöd mig den tjänsten, annars var det en stor permittering, där många skulle få sluta, de flesta hade ungefär lika lång anställningstid, som skulle få sluta.
Men jag tänkte, varför ska jag stanna kvar medan andra fick sluta. Jag tänkte att det kunde sticka i ögonen på en del, men jag hörde långt senare, att några fick stanna kvar på lönebidragsnivå. Men det var äldre folk, jag bedömde att det skulle vara lättare för mig att få fast jobb, men så är det inte, ungdomar ses ofta över axeln av de som har beslutandet i sina händer.
Men vad jag inte ångrar idag, var att jag slutade på min utbildning till usk, jag hade knäckt mig på jobbet inom långvården under sommaren och var nog utbränd.
Sen att jag är lite tystlåten, gör att jag känner att jag har ngn form av hörseldyslexi, jag hör orden och meningarna, men kan ofta inte sätta ihop dem till sitt rätta sammanhang. Så denna handikapp har jag också, så det är ofta otacksamt att förklara varför det blir så många missförstånd.
Man lägger fokus på fel saker, det ångrar jag kanske att jag inte hade förklarat för skolfolket, då kanske jag hade fått ngn skrivhjälp, att ngn hade skrivit ner de viktigaste uppgifterna som skulle komma på proven.
Nu när jag ser mina anteckningar, så förstår jag inte nu vad jag skrev, det hade förmodligen varit lättare om man hade kunnat koncentrera sig på att lyssna, istället för att föra anteckningar.
Vars är världen på väg?
Författare till inlägg
