A propos nya diagnoser och DSM V

Läste om detta i Viskas Nyhetsbrev:
sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=5409008

Jag menar att samhället hamnar i en allt svårare sits, då allt fler människor blir diagnosticerade och sjukförklarade. Vilket först och främst förstås leder till fler förtidspensionärer, fler sjukpensionärer, ökade kostnader för den psykiatriska sjukvården, ökade kostnader för bistånd, hjälp, rehabilitering och habilitering, för människor med diagnoser. Fler som behövs till att arbeta som personliga assistenter, boendestödjare, biståndsbedömare, psykologer, arbetsterapeuter och kuratorer. Där det långsamt bildas ett Vårdsamhälle, som är beroende av allmänna och privata försäkringar. Skattemedel som leder till ökade kostnader för olika slags försäkrings- och pensionssystem, och som i sig inte fungerar igångsättande eller kreativt. Detta är förstås inte samhällets eller politikernas fel! Absolut inte! Det handlar lika mycket om att all verksamhet i gemensamma organisationer, också tar in och erkänner människor som fungerar annorlunda och med andra förutsättningar och villkor, än de som råder idag. Risken är att man istället slussar ut människor i utanförskap, hemlöshet och social missär. Som, på både kort och lång sikt, leder till nya problem, som ökar den "onda cirkeln" av problem. Sådana problem kan till exempel vara: tiggeri, sjukdomsspridning, epedemier, pandemier och dålig hygien. Eller att de som idag hamnar i olika vårdinrättningar, istället hamnar i fängelser eller motsvarande tvångsbehandlingar.

Nu är det ju så att dessa nya diagnoser inte är fog för sjukskrivning eller utslagenhet osv. De är en anledning att medicinera. Det är inte många diagnoser i DSM, som är så pass tunga som du skriver, är i behov av resurser. Sen de som är i behov av resurser beror inte på en diagnos, utan individens förmåga att hantera livet. Som "vi" schizofrena. Vissa klarar sig helt utan stöd, andra bor på gruppboende. Samma diagnos, men olika personer. DSM är ett diagnosticeringsverktyg för psykiatrin för att kunna hjälpa individen på bästa sätt. Veta vad som ska till i resurser, hur patienten ska utredas. Då det finns uttagna modeler för varje diagnos. Jag tycker systemet är klumpigt och borde ersättas med något bättre. Och det kommer det göras också på sikt. Psykiatrin har börjat gå ifrån diagnostänket och fokuserar på symptom istället.

Här på viska har man blandat ihop diagnos med identitet. Antagligen på grund av ensamhet. Folk vill känna tillhörighet och gemenskap med en annan sociologisk grupp människor. Och säger gärna "vi" schizofrena. Men något sådant finns inte igentligen. För någon tror på utomjordingar och en annan tror på andemakter. Jag tror inte på något av det, således har vi inte samma "sjukdom". Det är det sämsta med DSM. För det är en stämpel.

Tror inte att fler psykiatriska diagnoser skapar större kostnader för samhället. Tänk på att i fängelserna har 25 % ADHD om de hade upptäckts och behandlats tidigare så hade samhället kunnat spara stora summor för en plats på fängelse kostar nog 2000 kr per dygn och kunna ta bort 25 % av platserna där betyder mycket pengar.

Nackdelen med dagens psykiatriska diagnoserna är att de är indelade efter symptom och inte efter sjukdomsorsak. Men en diagnos som schizofreni kan troligen vara flera olika sjukdomar, med troligen olika behandling också i framtiden.

Samtidigt så finns de likheter mellan sjukdomar som ångest, depression och schizofreni - de är tankesjukdomar, så det kan finnas gemensamma nämnare mellan dessa och de kanske inte är så olika som vi tycker idag. Vid schizofreni så förekommer ofta ångestsjukdomar och depression.

zoegas skrev:
Här på viska har man blandat ihop diagnos med identitet. Antagligen på grund av ensamhet. Folk vill känna tillhörighet och gemenskap med en annan sociologisk grupp människor. Och säger gärna "vi" schizofrena.

Det där har jag stångat min panna blodig på! Att säga, jag är schizofren, eller jag är schizo är ju helgalet och säga vi schizofrena likaså!

Det gemensamma vi har är diagnosen Schizofreni, men åtminstone jag är inte synonym med en vandrande sjukdom! Jag är inte min sjukdom, den är helt skild ifrån mig personligen och är bara en diagnos på en sjukdom jag har, men jag är inte lika med en sjukdom!

Den sjukdom, det lidande, bedrövelse, sorg, bitterhet och besvikelser som är effekter av ens diagnos, ska man förstås inte ifrågasätta eller bagatellisera. De är väl vad de är, och det är bara att hoppas på att man kan kontrollera dem på något sätt, eller åtminstone lindra.
Men någon sa att diagnoserna bara tar upp det negativa. Att när man läser om en diagnos, så får man veta alla tillkortakommanden, oöverstigliga gränser och sådant som kan leda till passivitet och apati.
På biblioteket lånade jag för några veckor sedan en bok på engelska som handlar om de 200 arbeten man kan arbeta med, om man har en introvert personlighetstyp. Känner man till lite om vad en introvert personlighetstyp är, så kan man nog också lista ut vilka arbeten, arbetsuppgifter och arbetsmiljö som personen passar bäst in i.
Ändå kan jag själv uppleva, då jag har diagnoserna Aspergers Syndrom och ADHD/ADD, att jag stämmer in på att vara en "Introvert personlighetstyp", enligt psykoanalytikern Carl Gustaf Jungs Typologi. Och att jag passar bättre in på "Vita Contemplativa" än på "Vita Activa", det aktiva livet.
Jag brukar skämta om ifall vi människor började skapa oss själva i framtiden, på samma sätt som vi har gjort med Vargen, tamhundarna och hundraserna. Där vi idag har ganska så utpräglade hundbeteenden i hundraserna. Så att en Border Collie är duktig på att valla får, att en Labrador Retriever är duktig på att apportera nyss nedskjutna sjöfåglar, eller Schäferhunden, som från början var till för att vakta fåren från t ex varg, men också kunde valla fåren.
Så skulle vi ha människor som, både genom arv och miljö, var anpassade till vissa beteenden, egenskaper och yrkesuppgifter.
Då jag nyligen såg en film om den engelske kompositören och musikern Brian Eno, så berättades det att Enos far, farfar och farfars far, alla hade arbetat med postförsändelser i någon form. Det kopplade Brian Eno till att också han arbetar med kommunikation.
Det finns ju vissa släkten även i Sverige som är mer fokuserade på vissa arbetsområden. Jag tänker t ex på David Ingvar och Martin Ingvar. Eller Stefan och Lena Einhorn. Eller Carl Gustaf Lindstedt och Pierre Lindstedt. Eller alla de begåvade barnen i släkten Stellan Skarsgård.
Men det finns också minst lika många barn efter kända personer, som aldrig visat sig lika framgångsrika. Har vad jag vet inte hört talas om någon av barnen till Albert Einstein. Inte heller till Bertrand Russell. Och Carl von Linnés barn har jag inte läst något om. Inte heller Ingvar Kamprad eller Björn Borg.
Och vad hade det blivit av datoruppfinnare som Bill Gates eller Steve Jobs, om det aldrig hade funnits några datorer och dataprogram?

Albert Einsteins son ska ha haft schizofreni.
Men är det inte lättare idag att bli framgångsrik? Förr fanns det nog en stor begåvningsreserv i stugorna.
Det kan vara olika vad som är tillåtet och tänkbart att ägna sig åt i en familj.