Det beror förstås på vilken diagnos man har, men hur vet man, så att säga "innifrån", vilken känsla som är ärlig, urspunglig och äkta?
Själv litar jag på en känsla först efter en tid har gått. Det är lätt tycker jag att vara impulsiv och drastisk. Men efteråt kan jag ångra mig och då har jag bränt mina skepp och broar. Jag låter mig lätt ryckas med av känslan, fastän jag efteråt tycker att den är platt och ihålig. Tom och utan substans.
Angående Atarax som jag skrev om tidigare, så har jag provat avslappningsövningar och jag har nog inte riktigt tålamod till det. Atarax tycker jag är en mycket bra medicin för mig eftersom den får mig att slappna av på ett i mitt tycke bra sätt.
Mediciner fungerar ju olika på olika personer och vid olika tillfällen. Atarax verkar vara en ganska ofarlig medicin, men det brukar man veta först efter några år.
Har haft några riktmärken när jag börjat må sämre.
Ett riktmärke är att jag börjar känna mig röksugen, på tobak, när jag vill slappna av. Jag röker inte, men har rökt tidigare. Har ej haft problem med att sluta röka. Tycker att det är mycket enkelt, även efter mycket rökande och kanske sex månaders tid.
Ett annat riktmärke är att jag börjar dricka 3,5% öl. Jag dricker inte mer än kanske två burkar om dagen, men gör det varje dag.
Där märker jag att det suget försvinner om jag använder Atarax.
En teknik som jag använde mycket förr var att gå ut och gå mig trött. Jag tänkte ut långa promenader på kanske en mil eller två - tre timmar och så gick jag ut och gick. Det var skönt och trevligt!
Med en hund kan man gå sådana promenader, men det är svårt med två hundar. En hund är en hund. Två hundar är tre hundar eller en flock!
