Insnärjd i lögner?

En tjej från boendet var hemma hos mig. Jag öppnade upp mig om min svåra barndom bland annat.
Hon frågade: på vilket vis stämmer Asperger på dig? Jag hade svårt att svara henne. Jag tycker mindre och mindre stämmer nuförtiden, frågan är om jag verkligen har det.
Hon frågade till exempel: har du svårt att förstå kroppspråk:
Nej inte vad jag upplever om jag ska vara ärlig. När jag mår dåligt, låt gå för det.
Har du svårt att få kompisar: har haft massor kompisar förr i tiden, om jag inte bara inbillade mig allt förstås.
Jag och en av mina kontaktperson jag hade då (har fortfarande en del kontakt med henne)var helsålda på iden. Psykologen var övertygad. Men de känner ju inte mig särskilt väl egentligen. Eller så gör de det vad vet jag?
Allt handlar väl om förtroende i botten...
Det enda jag vet om är meddelandena i tidningen som kommer ibland, bilderna jag ser, de vakna drömmarna, radion som paratar med mig ibland. Kommer ofta på hösten. eller våren...
Sedan mår jag dåligt till sommaren: känner mig ensam och övergiven.
Men mitt upp i allt i hopa får jag ju vardagen att fungera ändå, jag sköter mitt jobb jag och mitt hem ,tycker det är det viktigaste.
Sitter med en diagnos jag inte riktigt kan stå för eller förstå mig på, vad händer med mig om jag inte har det, då sitter jag med ett stöd som är för en diagnos jag inte har och en massa rättigheter jag inte borde ha rätt till. Vems fel är det då?
Tycker inte det är mitt, har varit så ärlig jag kan under dessa omständigheter.
Vad tycker ni jag ska ta mig till? Är det mitt fel att det blir så här.
Har läst mycket om Asperger syndrom, ser inte hur det skulle kunna stämma på mig egentligen. De ser och hör inte det jag ser. Känner inget gemensamt med dem längre.Vi lever inte i samma verklighet alla gånger! Det är bara ett fåtal personer om delar min uppfattning om saker och ting.
Vad ska jag ta mig till kamrater?
Lets face the truth, det är ju något som i alla fall är väldigt likt schizofreni jag har. Kanske inte lika allvarligt funktionhindrad dock...

Vad är viktigt i det här? Diagnosen är inte viktig för mig, det viktiga är att jag får hålla på med det jag vill. Jobba, träna, träffa kompisar.
Brukar klar det mesta ganska bra, även när jag mår dåligt.
Just nu har jag mått rätt så bra känslomässigt ett tag, INGEN ångest på 4 månader, så det är ingen anledning att bry sig om saker som diagnoser.
De som är runt mig vet ju om mina problem. Gamla kompisar börjar dyka upp, jag har blivit bjuden på fest etc.. Så jag ska nog ta och njuta av livet istället. Löpa linan ut och visa att jag kan stå på egna ben.

Det verkar inte vara många i Sverige som kan något om Asperger.
Jag borde ju vara en expert, har ganska många böcker, men om jag ska vara ärlig fattar jag 0 av detta. Huvudsaken är väl att man lever och har hälsan. Många experter säger ju att problemen försvnner med åldern...

Hur gjordes din Aspergerdiagnos? Om den gjordes enligt konstens alla regler så är det nog mindre chans att diagnosen är fel. Är det någon som snabbt kommit fram till Asperger utan utredning egentligen, så är det nog större chans att diagnosen är fel. De med Asperger kan få kortvarigare psykoser när de hamnar i stress och det är väl därför de brukar få antipsykotika. Aspergergirl vet säkert hur en utredning om man har Aspergers går till.

Tråkigt nog mår inte Aspergergirl så bra just nu....väldigt tråkigt. Hon är inlagd har jag läst på hennes hemsida. Hoppas du mår bättre snart A-girl!