Knivar i ryggen

Såg ni debatten i Riksdagen på TV igår? Det går att läsa vad som sades på Riksdagens hemsida.
www.riksdagen.se/debatt/200304/p ... S00023.ASP

Konkurrens är bra sägs det och så är det i politiken. Alla var väldigt försiktiga att vara negativa till de psykiskt sjuka och värnar helt klart om sina röster. Komiskt var att debatten började med att alla förfärades över våldet som skett. Därefter började nästan alla män köra knivar i ryggen på varandra.

Jag tyckte att Ingrid Burman (v) var bäst. Hon förstod att det är viktigt med att ha ett handlingsprogram, så att alla vet vad som skall göras. Hon hade också bra synpunkter om översyn av personalrekrytering mm. Liknade synpunkter finns i Mentalhälsokommisionens förslag i USA, där de också har stora personalproblem.


Tyvärr var resten av debatten för inriktad på att få fler till att bemanna länspumparna istället för att täta läckorna. Det är nästan alltid så med vården. Patentlösningen är alltid mer folk, men aldrig att göra folk friskare, så att de behöver mindre vård och att resurserna då räcker till mer vård.

Jag säger som Sigvard Hammar: Tänk att det gått så långt i det här landet att sunt bondförstånd har blivit en yrkesmerit extraordinär.

Det är väl bra med debatt, men är det inte dags att samhället tittar sig i spegeln, och frågar sig om det nuvarande utseendet på systemet är en långsiktigt bra lösning.

Jag tycker att det är en skamfläck i det civiliserade samhället att människor lämnas att leva i total isolering. Allt man har är en tom lägenhet och sina medeciner. Jag erinrar mig då jag läste en bok i psykiatri där en läkare konstaterade att det var tragiskt hur isolerade schizofrena var från samhället.

Som jag ser det kan vår situation inte bli mycket sämre. Det är klart att vi har det bra idag jämfört med på 50- och 60-talet då man blev lobotomerade. Det var skrämmande tider. 1950 belönades upptäckten av lobotomi med Nobel priset. Uppfattningen var då att man hade funnit den slutliga lösningen på gåtan (problemet) med schizofreni.

Tekniska och naturvetenskapliga landvinningar är nog bra, men mentala förändringar är inte att förringa. Idag har alla människor samma värde, vilket dom inte hade för 30 år sedan, apartheid i Sydafrika. Jag tror att en liknande förändring av synen på schizofrena måste till för att samhället skall växa moraliskt och etiskt. Problemet är väl att vi utgör en sådan liten grupp att en omvälvning liknande den som innebar samma värde för alla inte finner gehör hos dom som bestämmer, kanske inte hos allmänheten heller.

Jag håller helt med att situationen är inte bra. Men svensken är sina ideers och tankars fånge och kollektivet är fångvaktaren. Jag menar att integration i samhället har egentligen aldrig varit målsättningen för schizofrenivården. Målet har varit att försöka hålla de med schizofreni borta från den mycket dyrbara sjukhusvården.

Att de med schizofreni skulle kunna arbeta har man nog aldrig så mycket reflekterat över. Men Mentalhälsokommisionen i USA hävdar att 60-80 % skulle
kunna arbeta om rätt form av stöd ges. Idag får bara 3 % av de i USA arbetsrehabilitering, som dessutom i stort sett är verkningslös och bedrivs på fel sätt. Fel är att bedriva arbetsträning före anställningen ger bara 20 % jobb. Istället skall man arbetsträna på jobbet med stöd av en speciell "tränare", som gör att 60-80 % kan arbeta. Det luriga är att det är svårt att förutse vilka som klarar av att arbeta. En del med symptom klarar arbetet utmärkt, medan andra utan symptom kan ha det svårt.

Det som upprör mig just nu är rapporten i British Medical Journal att i England så kartlade psykiatrin bara missbruket hos 0,5 % av patienterna fullständigt och partiellt hos 27 %. Missbruket är den främsta våldsrisken. Hur i hela friden kan de göra pålitliga farlighetsbedömningar, när de inte utreder missbruket?
Jag menar att en stor del av våldsdåden kanske beror på att vården försummar att kartlägga och därmed också att behandla missbruk.

Jag tror dock att situationen kan vara värst i storstäderna. På mindre orter finns en bättre personkännedom. Möjligen kanske man i storstäderna skulle införa "distriktspsykiatriker" för att få en bättre kontinuitet och personkännedom.