Obs långt inlägg...
Känner mig fortfarande rädd efter det som hände igår kväll. Är alldeles kallsvettig och vill prata med någon. Fast nu är klockan så mycket så jag vågar inte ringa till någon. Inte mer än avdelningen då, men jag drar mig för det också. Nu var det ju ett par veckor sedan jag var där och då blir jag nervös för att ringa. De tycker kanske inte om att jag ringer när jag inte längre är inlagd där. Men vem ska jag ringa då??? Har varit nedstämd hela dagen idag och så fruktanskvärt rädd för att gårdagens upplevelse ska upprepas. Min kontaktperson har skrivit ett mail till mig med fler möjliga förklaringar till det inträffade igår. Jag hoppas hon har rätt, men jag är rädd ändå. Rädd att mina upplevelser bara är något som JAG upplever och ingen annan. Jag vågar inte lita på mitt eget omdöme och det skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag hade svårt för att sova igår kväll på grund av det som hänt och det känns som om denna kvällen kommer att bli likadan. Jag känner mig så otroligt rädd att någon vill mig illa på något vis. Antingen bara skrämma mig, eller så vill de mig illa på något annat vis. Varför? Jag har väl inte gjort någon människa något ont? Eller har jag det? Jag kanske har det utan att veta om det och det här är straffet.
Har svårt för att koncentrera mig och skriva som jag känner det. Känslan är så svår att förklara. Det känns som om hela världen är emot mig och vill straffa mig för något, för att jag är så knäpp som jag är. Jag är liksom "fel" på något sätt. Jag är inte som man ska vara. Jag känner mig som ingen. Det är därför jag har alias Nemo på nätet. Nemo betyder ingen. Jag känner mig helt tom. Fullständigt värdelös, och det verkar vara som om många vill straffa mig på något vis. Jag har gjort så mycket fel i mitt liv och det kräver sitt straff. Jag är så ledsen för allt fel jag gjort, alla bråk jag skapat, alla missförstånd som skett på grund av mig. Jag är fel hela jag. Jag tolkar saker fel, jag tänker fel, jag gör fel, jag är fel. Jag passar inte in i min omgivning. Jag borde inte vara född. Det har blivit ett misstag när jag blev till. Jag vill inte leva längre. Jag vill ta livet av mig. Jag borde ringa till avdelningen men vågar inte. Jag borde ringa till någon. Jag är så rädd så jag snart börjar gråta. Tårar över att jag är så knäpp och annorlunda. Tårar över att jag inte kan påverka mitt liv. Tårar över den vanmakt jag känner. Min kontaktperson har skrivit att jag kan ringa till henne om jag mår dåligt men nu är klockan strax tio och det är för sent att ringa tycker jag. Enda utvägen jag har är att ringa till avdelningen. Men vågar jag verkligen det? Jag är så rädd att göra fel, så rädd för allting. Ångesten är outhärdlig. Allt pga det som hände igår när det knackade på dörren. Jag är så fruktansvärt rädd att det ska upprepas. Jag är livrädd att någon vill mig illa. Skräcken påverkar hela mitt liv. Jag stänger in mig själv, vill inte göra något, vågar inte. Jag lämnar inte lägenheten. Jag skulle stängslat (vi sätter stängsel till hästarnas sommarbete) idag tillsammans med pappa men klarade inte av att gå utanför dörren. Jag isolerar mig mer och mer. Stänger in mig i mig själv och mina grubblerier. Är rädd för vad detta ska leda till.
Undrar om ECT:n kan hjälpa mot detta. Jag ska få ECT om knappt en vecka (nästa onsdag) men sedan har jag bara en gång kvar. Kanske borde jag trots allt få ECT lite oftare. Det kanske är för sällan med en gång var 14:e dag. Fast jag vet inte om ECT hjälper mot detta tillstånd, mot min rädsla, mot rädslan att någon är ute efter mig och vill mig illa. Rädslan för att jag är psykotisk. Jag har sett hur psykotiska patienter kan bli. Jag vill inte bli sådan, ett vårdpaket som är helt i sin egen värld utan kontakt med den riktiga världen. Jag önskar att min läkare läste det här som jag nu skriver. Tyvärr vet jag att han inte gör det. Min fd läkare skulle läst och det saknar jag djupt. Jag känner hur tårarna tränger på bara jag tänker tanken. Jag saknar min förra läkare så fruktansvärt mycket, mer än någon kan ana. Nu rinner tårarna för mina kinder; av sorg, av ensamhet, av att ingen förstår mig, eller lyssnar på mig. Den 28/4 har jag tid för min nya läkare men jag vet att han inte vill läsa brev utan höra vad jag har att säga muntligt. Jag har så svårt att få allt sagt när jag träffar honom. Allt hade varit så mycket lättare om jag kunnat skriva till honom och få ut allt jag vill berätta. Det hade gått med min förra läkare som jag faktiskt tror läser det här trots att han har en ny tjänst nu. Jag känner en djup sorg och en enorm rädsla.
Nu bara svamlar jag när jag skriver. Allt jag skriver kommer direkt från hjärtat och jag skriver för att försöka lätta på ångesten. Jag skriver vad som kommer mig för och det kanske blir osammanhängande. Ni får ta hänsyn till det. Känner mig rädd för att någon är utanför min dörr, rädd för att någon vaktar på mig beredd att göra ett anfall antingen för att skada mig, eller bara för att skrämma mig ännu mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, är rädd att jag kommer att skära mig i kväll igen. Vill ha ECT nu. Det hjälper för några dagar i alla fall. Det är som om jag ruskas om ordentligt och börjar om från början när jag fått denna behandling. Fast nackdelen är att jag faller tillbaka i gamla mönster efter några dagar. Finns det ingen behandling som ger bestående resultat för mig? Jag känner mig uppgiven och inbunden. Jag var på bowling igår med min kontaktperson och hade jätteroligt, men sedan var det som att dra ner en rullgardin när jag kommit hem och det knackade på dörren. Jag kan inte släppa det som hänt. Det tar över allting annat och trycker undan glädje och lugn. Jag känner mig helt skakis, så pass att jag skrivit fel flera gånger i texten och måste rätta mig hela tiden. Jag stavar fel för jag är så skakig av nervositet. Snälla hjälp mig någon.
Författare till inlägg
