Kamrater, jag vill absolut inte gnälla! Men när jag tänker efter, att jag är en sån ensam människa. T ex får jag vare sig knappast några personliga telefonsamtal eller likaså brev på posten. Jag är fullt medveten att jag i princip tror på den biologiska förklarningen på min sjukdom och dess behandling samt terapi. Dessutom har jag tidigare varit aktiv i IIFS här i Göteborg samt Schizofreniförbundet, vilka är för åtminstone en del av er ”de förbaskade föräldraorganisationerna”. Jag är dock fullt medveten att även om man sköter sin egen medicinering helt enligt läkares ordination, behöver inte absolut nedföra att man är psykiatrisk frisk heller!
Vidare blir jag alltmer medveten att jag har nog vart i alla fall lite s k självgod, d v s haft stora tankar på mig själv och min personlighet. Så visst kan ni andra åstadkomma goda saker! Så lite rätt tycker jag själv att jag inte blev t ex attitydambasdör.
Men jag vet inte hur jag skall komma ur denna svåra situation?! Jag är nog alltjämt ett barn, trots att jag är ålderspensionär. PS Jag har på sistone märkt att jag blivit isolerad på det här sociala mediet Facebook, dessvärre. DS
