Jag har fått intrycket av att socialpsykiatrins träffpunkter och sysselsättningsverksamheter jobbar för att man ska känna sig som en vanlig människa, uppleva sig inkluderad i sammanhang med andra. De uppmuntrar inte att prata om konsekvenserna av sina psykiska problem utan allt annat är viktigare, gärna småprat, alltifrån Melodifestivalen till vädret. Kanske delvis därför jag aldrig känt mig hemma i sådana sammanhang. Men om någon kom hoppandes på kryckor någon gång om året så skulle det nog vara ett ok samtalsämne.
