Är ni rädda för döden?

Bleka Dödens minut (Reflektioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi) Ur Fridas bok av Birger Sjöberg Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då med granris min port blir prydd, då min fönstergardin utav blommig satin blir på mitten ihopasydd, då min hand har en ros i förvar, om vars doft ingen aning jag har. Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då jag står där så gömd och skydd. Stärkta veck överallt. Allting skiner så kallt. Kandelabern, den hyrda, bär sina ljus utan glans, och den svartaste frans, som fanns köpa, den finnes här. Våta kinder sig skymma i flor såsom rosor i dimma, jag tror... Stärkta veck överallt. Allting skiner så kallt där, som Döden med lien är. Under klockornas vin in de bära terrin på en blåmanglad duk, så ren. Solen, blek bak gardin, slår i glaskaraffin ned en stråle med gullgult sken. Gamla frackar ses runt kring mitt stoft, alla dunsta de malpappers doft. Under klockornas vin in de bära terrin, en glacerad, med blom och gren. Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall, tom och dragig och väldigt arm. Något bortrivet blad av en krans far åstad för ett vinddrag från fönstrets karm. Ute höras de pulsa i snön under klockornas ängsliga dön. Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall och en bårduk på stolens karm. 1 (2)

Allt för mycket besvär... Jag så föga begär. Bättre varit, att fall få som ett blad faller ner, virvlar runt och beger sig till vila bland stoft och strå. Daggen faller, och frosten gör vitt, snart är bladet i smulor förspritt. Allt för mycket besvär... Jag så föga begär utav klockor och sånger då. Ja...Men har du en ros, kan du lägga den hos mig på kullen, när dock du går vägen strax där förbi under fåglarnas skri, medan sommarn, den glada, rår. Kan min ande med dimfingrar då vänligt vinka – nog görer den så! Som en fjäril, som vind vill jag röra din kind ibland kors och bland snäckor små."

Man får inte kopiera i kommersiellt syfte, men tog detta som okey, då det är en pdf-fil! Var det denna dikt du menade Geta!

...som sker vid sommarvakan av Birger Sjöberg första versen av tre:

Trodde min broder rätt, så är döden ett bekymmer,
vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog-det sken vid fågelsång.
Just som jag kved "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.

Admin1 skrev: Döden bekymrar mig inte alls. Jag tar det när det kommer.

Låter skönt Admin!

I perioder (depressiva perioder) har jag längtat efter att dö. Efter att min bästaste bästa vän tog sitt liv för tre år sedan har jag velat träffa honom igen. Han dyker upp i mina drömmar emellanåt, det är skönt.

I "vanliga perioder" längtar jag inte efter att dö. Jag vill leva.

På min begravning vill jag att det ska spelas en del musik. Borde fixa underskrifter på min önskelista, så begravningen blir som jag vill.

Efter att jag har dött hoppas jag på att få återfödas och få leva ett bra liv med min bästaste bästa vän vid min sida.

I natt hade jag kontakt med en död person igen. Hon dog förra sommaren 65 år gammal. Kund hos psykiatrin.

Var inte rädd- psalm av Ylva Eggehorn. Sjöngs i samband med tsunamin i Thailand.

sverigesradio.se/sida/avsnitt/1324217?programid=3315

Döden är hemskt då män tänker att man dör så sakteliga och att kvävas till döds är det yttersta rädslan befogad!

Ingen hör ju ens dödsångest?