Det hela utspelade sig 1994...
I Vejbystrand, utanför Ängelholm, byggdes runt förra sekelskiftet ett sanatorium, eller mer en vårdinrättning. Det har fungerat som mycket genom åren, främst som sanatorium, sen allmänt sjukhus, vårdcentral o till sist flyktingförläggning. Det lades dock helt åt sitt öde i slutet av 80-talet.
1994 var jag 14 år o njöt utav sommarlovet, hade klarat av första året i högstadiet inne i stan. Detta var innan datorernas och mobiltelefonernas inträde på allvar, så man umgicks istället för att sitta hemma och spela, chatta, o lajka varandra. Vi var ett kompisgäng då, på 5-6 killar samt 2-3 tjejer o vi hängde varenda dag på sommarlovet, särskilt runt det här sanatoriet.
Vi brukade bryta oss in o ägna oss åt s.k. ”urban exploration”, alltså att utforska byggnaden. Allt fanns kvar sen tiden som vårdcentral. Tyvärr var det en del som endast bröt sig in för att vandalisera eller klottra ned väggarna. Jag och mina kompisar tyckte dock att det var spännande att utforska byggnaden. Vi hittade en hel orörd verkstad, komplett med alla möjliga verktyg. En massa oslipade nycklar som faktiskt kunde slipas till och användas som huvudnyckel, en s.k. ”bump-key” till skåpen på skolan.
Då var mitt favoritämne i skolan kemi, o gissa om jag blev glad när vi hittade ett, tyvärr delvis vandaliserat, laboratorium. Tog dock hem det som jag tyckte var användbart. Ingen brydde ju sig om den gamla byggnaden.
Men det fanns en tillsyningsman, som vi var ganska rädda för. Jag tror inte han skulle ha nått emot att vi gick på upptäcktsfärd därinne, men vandalerna ville han sätta dit. Men vi brydde oss inte så mycket om honom.
En förmiddag ringde min kompis, till vår hemtelefon o sa;
-Kom till sjukhuset, vi har hittat något som vi tror du vill ha! Jag begav mig iväg på cykel de 2-3 kilometerna från vårt hus, först genom byn, sen genom skogen, sen var man framme vid sjukhuset. Då hade de hittat en armprotes, i form av en underarm, med en krok i. Alltså en riktig pirat-grej, eller vad man kan kalla det!
-Coolt! Utbrast jag, men när jag hållit lite i den, testat hur den funkade, o.s.v. så slängde jag den på marken o sa;
-Nä, jag vill inte ha den…
-Haha! Jag visste det! Sa min polare, den är lite för äcklig (eller morbid, som jag hade sagt idag).
Men så gick vi in på sjukhuset, hittade en annan orörd verkstad där de tillverkade proteserna. En del kunde naturligtvis inte hålla sig för att ta ett gipsben o börja lattja o skoja med det. Vi var ju ändå bara 14 år gamla. Men så hittade vi det gamla bårhuset, eller egentligen kallas det kylrum (har jag fått förklarat från mina föräldrar som jobbar inom medicin). Tunga, isolerade dörrar o då var det otäckt, jag ville ut från byggnaden. Boxarna för kropparna var naturligtvis tomma, men det var ändå en mycket obehaglig stämning. Det tyckte de andra också, vi kände oss lite klaustrofobiska.
När vi var 14 år o hade sommarlov, så hängde vi långt in på nätterna med varandra, vi i kompisgänget. Vi tjuvrökte o ibland hade vi snott alkohol av våra föräldrar. Ett av de ställen vi hängde mest vid, var vid den gamla lekplatsen utanför sjukhuset. Det luktade sommar, det ligger precis vid havet, så havslukten kändes också. Helt underbart!
Vi brukade sitta där och gunga, snacka o tjuvröka långt in på nätterna. Det var givetvis uteslutet att gå in i byggnaden på natten, så mogna var vi inte, det tyckte vi var otäckt efter fynden av proteserna och kylrummet.
Men en natt när vi satt i lekparken som vanligt o klockan var runt 01 på natten, så ser vi alla, o det är jag som påpekar det för de andra:
-Va fan är det där!? O pekar på ett av fönstren på andra våningen i den svarta, övergivna byggnaden, mot ett levande ljus och en gestalt som rör sig. Vi sprang mot våra cyklar, som vi parkerat runt 50 meter från lekparken. Vi bröt upp för kvällen, o jag tog en lång omväg på asfalterad väg, för att slippa cykla genom skogen vid sjukhuset.
Dagen efter så sa vi, att det är nog var tillsyningsmannen som försöker skrämmas genom att leka spöke… Men det hände mer konstigheter…
Vi undvek sen att vistas på området nattetid, men när jag cyklade hem från en annan plats, t.ex. hamnen, som också fungerade som träffpunkt, så cyklade jag igenom skogen vid sjukhuset när jag skulle hem för natten. Brukade cykla snabbt, o jag kunde skogen som ett rinnande vatten, kunde cykla den i kolsvart mörker utan ljuse på cykeln.
Skogen, som endast kan vara någon kilometer närmaste vägen genom den, kallas dessutom för ”Trollskogen”, för att träden har växt på ett väldigt märkligt och unikt sätt. Men den hade vi ju växt upp med, så vi tyckte inte alls det var nått märkligt.
Nån gång hade vi varit i hamnen o jag skulle cykla hem o äta middag, så lekte de mindre barnen på lekplatsen utanför sanatoriet, det fanns ju fortfarande gungor, nått torn o nån ”cykelgrej”, o det var inget konstigt. Småbarnsmammor träffades också där.
Nåväl, några veckor senare hade vi hängt runt hamnen, kanske lite vid kiosken, tjuvrökt o kanske dragit några folköl som man snott av sin far. Klockan var runt 00:30, o vi bodde på olika håll, jag var den enda som behövde cykla igenom skogen, genom byn o hem.
Men när jag cyklar förbi sanatoriet så hör jag skratt o fniss från lekparken. Tänkte att vem fan är ute o leker med barnen nu!? Nåja, cyklade genom ”Trollskogen”, sen genom byn. Smög in så inte mamma eller pappa skulle höra mig när jag druckit öl, o gick o la mig.
Nästa dag på sommarlovet, hängde med kompisarna o var ute o cyklade. Nämnde för kompisarna att jag tyckte det var lite läskigt att höra skratt o fnitter där när jag cyklade hem mitt i natten. De brydde sig inte nämnvärt, o sen glömde jag nästan själv bort det.
Men sen, jag minns inte om det var direkt natten efter, alltså när jag nämnt det för kompisarna, eventuellt var det ett par nätter senare. Det var mitt i natten o jag skulle precis cykla in i skogen från sanatorieområdet då jag hör skratt o lek igen. Då blir jag rädd på riktigt o börjar trampa på in i skogen. Cyklar på flera rötter från träden o håller på att ramla, o bara väntar på att komma till byn…
Men, jag kommer ut vid sanatorieområdet igen, ca 30 meter nedanför stigen där jag cyklade in i skogen! Jag har tydligen cyklat i en cirkel… Denna gång hör jag inget skratt eller liknande, men den här ”cykelgrejen” på lekplatsen, det är en rund sak med 4 eller 6 ”trampcyklar” på, men de är ankrade i en rund ring som på ett järnvägsspår. Den snurrar sakta, rost o liknande gör att den gnisslar som bara den. Den stora gungan, som är avsedd för minst 4 personen gungar också lätt, o jag tror knappast att det kan vara vinden! Det var en varm stilla sommarnatt.
Nu blir jag rädd, jag fattar knappt vad jag ska nånstans, vill bara komma bort från lekparken, men vill inte in i skogen igen. Cyklar på en smal stig jäms med lekparken till närmaste gatlampa o kommer ut på vägen längs med havet. Men jag var rädd…
Jag cyklar den ca 800 meter långa vägen till stora vägen. Här kan man cykla igenom ännu en mindre skog, men jag vill inte in i skogen. Jag cyklar endast där det finns gatubelysning o hus, även om det är en stor omväg… Sen dess har jag aldrig cyklat den vanliga vägen nattetid!
Men, jag har nu i min lägenhet här i stan, ca en mil från byn, fortfarande en brandsläckare som jag hittade i sanatoriet. O jag funderar på att ta en cykeltur ut dit (dagtid) nu i sommar! Jag vet att de har byggt om det helt till lyxbostäder, men om de bara vetat vilka ”hållit till” där…!
