hej, dt var ett tag sen jag skrev här på viska. jag har både saknat det men också för att vara heelt ärlig känt på något sätt skönt att vara borta.
jag har inte varit på psyk sen i maj, och även slutat med antipsykotikan, tar bara sobril och sömnmedel. Nu kankse ni tror att det är för att jag blivit bättre, men icke. eller, bättre på ett sätt.
jag har stora problem med mitt humör nuförtiden. det växlar HELA tiden, jag gråter och är extremt arg, missnöjd, hatfull ena sekunden för att i nästa vara överlycklig och gråta över glädje och vid båda så vet jag inte varför jag är så?
jag kan hitta mina favoritchips på hyllan i affären och känna att jag spricker av lycka, jag vill flyga, jag vill leva hela livet om o om igen, jag vill så mkt...och ibland hatar jag mig själv, hatar andra hatar livet, är så himla ledsen, känner mig ensam o glömd och svag för tt i nästa sekund känna mig som den starkaste o bästa personen i världen, kan sitta o berömma mig själv för styrka och mod. sälvförtroendet o självkänsla är på topp och jag kan få vilken kille jag vill, folk vill vara som mig...sen plötsligt är jag nere på botten igen, jag avundas andra för deras glädje, deras lättsamhet deras allt.
vet inte riktigt mer hur jag ska förklara detta, men det är så himla uttröttande att humöret växlar så, och det känns unte alls som när jag hade borderline. lr dset kankse jag ar fortfarande..? men nu har jag tröttnat på det så mkt att jag ska ta mig i kragen o ringa psyk.
föa året pratade min ena läkare om litium lr antiplektisk medecin, vad det nu skulle vara bra för? jag är väl inte manodeppressiv riktigt.
puuuh, det kändes bra att få det här sagt här. tack!
