Hur kämpar man?

Jag måste få veta hur ni lyckats klara av att kämpa...att inte ta erat liv.
Jag försöker och försöker och berusar mig själv på alla sätt jag kommer på för att fly.
Jag straffar och belönar mig själv. Men jag vet inte hur jag ska komma ur den här dimman, det här hålet jag fastnat i sålänge.
Jasg står mot tanken att ta mitt liv endast på hur min mor skulle må av detta.
psyk har ignorerat mig i två veckor, ska dock dit denna vecka. Medecinerigen har inte jälpt mig.
Så snälla, hur gör ni när resten skiter i er och ni själva gör det? Hur kan ni leva?

Bra fråga,det skulle jag också vilja veta.
Jag orkar snart inte längre iaf.

En timme i taget

De första åren var väldigt jobbiga. Jag har aldrig haft direkt några krav på psykiatrin att de skulle fixa något. Som mest har jag träffat dem varannan månad.

Det som är viktigt är rikligt med motion och rikligt med sömn. Om man är deprimerad är ofta antidepressiva ett bra alternativ. Jag rekommenderar boken Ta tillbaka makten över ditt liv - en väg till återhämtning efter kriser och psykisk sjukdom av Elisabet Alphonce. Den har en positiv grundton och man blir glad av att läsa den. Den finns recenserad här:
www.viska.se/index.php/recension ... sk-sjukdom
Jag tror också det är viktigt att vara sysselsatt och att inte grubbla så mycket på negativa saker. Har du undersökt om de kan erbjuda dig daglig sysselsättning? Egentligen är kommunen skyldig att göra det.

Leponex kan vara en bra medicin om man är trött på livet för de som får den har 80 % lägre risk för självmord.

Men om man inte kan sova längre, jag tar tabletter mot sånt, men vaknar ändå flera ggr om natten och sover oroligt.
Jag kan inte gå ut och röra på mig eftersom jag får astma ganska fort.
Samt att man nu har väldigt låg järnhalt och urininvägsinfektion.

Ta en timme i taget sa någon. Men man gör det och det fungerar bättre att ta en dag i taget liksom, men man vill kunna ha mål och och planeringar precis som alla andra.

Jag vill kunna skratta, det gör så ont när andra skrattar...vill bara gråta när jag ser hur lyckliga människor kan vara. Känner sån stor avundsjuka, vill också ha det. Men man orkar inte kämpa för att få det längre. Till slut så är det stopp.

Jag kämpar varje dag trots att jag nästan ingenting av gårdagen kommer ihåg. det är tufft.

Interlude,

Man får ta ett ögonblick i taget... en liten stund till... överleva för att hoppet ändå finns att man åter kan få leva fullt ut... hitta tillbaka till lugn och glädje... ut ur dimman... ut ur mörkret... upp ur det svåra som hindrar livsnjutningen och glädjen...

Ändå är det så att även långt där nere i mörkret kan man hitta sig själv... nere långt under kaoset... under sorgen... under smärtan... längst därinne nånstans finns den man egentligen är... utan sårigheterna... kan man hitta dit... så finns det ro... en vändpunkt... en grund att stå på för att börja sträcka sig ut mot livet... ut mot verkligheten.... ut mot livsglädjen... jag hoppas att du snart finner denna plats inom dig själv...

Ta tag i det stöd du kan få av andra... försök att få nån att prata med som förstår... kanske hittar du nån på en RSMH-förening nära dig... eller på någon träffpunkt... eller via nån samtalsjour...

Nationella Hjälplinjen har telefon 020-220060. Jourhavande präst har telefon 112.

Det är jättebra att du skriver här på Viska... kanske det kan vara en livlina även för dig... här kan du ju berätta hur det känns... och få lite stöd...

Kräv mer hjälp av psykiatrin också om du vill ha det... be om terapi eller mer regelbundet samtalsstöd... och om en vårdplats om du verkligen känner att du risker att ge upp och tänker kanske ta ditt liv... det är jobbigt att vara på en avdelning... men det kan hjälpa... vara ett skydd ett tag... tills du orkar igen på egen hand...

Du behövs... du är unik... lika viktig som alla andra... vi behövs alla... ge inte upp!!!!