För det första så har jag aldrig druckit alkohol, så jag har aldrig använt mig av det som självmedicinering.
Jag vet inte varför jag aldrig brydde mig om att gå in i den branchen, men nu i efterhand tror jag jag visste att om jag skulle finna tröst i något så "enkelt" som att ta mig ett glas (enkelt i jämföresle med att skära upp kroppen som jag gjorde istället) så skulle jag fastna på nolltid.
Sedan hände det mig något ganska speciellt.
Första natten jag var inskriven på psyket, då innan jag visste att jag skulle stanna de följande 8 åren. jag var bara 17 år då.
Någon hade ristat in i sängen (ungdomspsyk hade träsängar) "det är aldrig försent att ge upp".
Då förstod jag inte alls vad som menades med det. jag tyckte bara det lät som en uppmaning att fortsätta skada mig.
Men nu på senaste så har den meningen fått en speciell betydelse för mig:
Det är aldrig försent att ta livet av mig. Den möjligheten går aldrig, aldrig förlorad, så jag kan lika gärna försöka en dag till.
Först när jag verkligen har tagit livet av mig så är det försent. Då först är jag fast, innan dess är jag fri.
Fri i att kunna ge upp när jag vill.
Det är underligt, men den vetskapen gör mig mer orädd att försöka bli bättre. Försöka sluta med det destruktiva. För jag har inget att förlora, jag kan bli galen igen precis när jag vill. Ingen kommer ta det ifrån mig, ingen kan ta min sjukdom ifrån mig.
Passar det inte, det som jag kanske uppnår i att bli bättre, så kan jag alltid sluta. Ge upp.
Det är aldrig försent. Jag kan alltid välja.
Det är en trygghet, när ångest och sjukdom blivit en del av ens trygghet. Det är inget vi kan förlora, vi kan alltid välja att återgå till ångesten och sjukdomen, närhelst vi vill.
...vet inte om ni förstår vad jag menar... :rolleyes:
